långpass

Jag sprang långpass idag. Det är ju liksom själva definitionen på torsdag nuförtiden. Att redogöra för ett långpass är inte jättespännande. En fot framför den andra och upprepa typ hur många gånger som helst. Kanske är det mer rafflande läsning vad som händer när jag kommer hem?

Öppnar dörren och dör i hallen. Slänger av mig alla onödigheter i en stilfullt ordnad hög. Bilden är en fototeknisk konstruktion, klockan åker aldrig av i hallen…

I övrigt fullt munderad med löparjacka, buff och svettiga brallor går jag raka spåret till datorn. Har jag tur hinner jag säga hej till familjen.

I turordning kollar jag av mailen, Instagram och Facebook. För att försäkra mig om att inget världsomvälvande hänt under min frånvaro. Det har det inte.

Kollar av bilderna från rundan i telefonen. Måste ju hitta någon fin till Insta. Så att ingen missar att jag har sprungit. Ser bajsnödig ut på alla. Och utsiktsbilden över åkrarna, som var så vacker på riktigt, ser bara grå och tråkig ut. Testar ALLA filter men inget funkar. Kan ju inte precis slänga upp en turkos åker.

Ger upp.

Svetten har börjat kallna nu och jag känner mig riktigt blöt och kall där jag sitter. Tar av jackan, men ärmen fastnar i klockan. Som alltid. Korvar tillbaka jackan och tar av klockan. Kopplar till datorn för att läsa in i Funbeat. Glömmer att jag skulle ta av jackan.

Blir fast med Funbeat en stund. Dels för att inläsningen strular och dels för att jag kollar var jag egentligen har sprungit. Analyserar sönder passet utan att bli klok.

Nytt försök med kläderna. Det har nu gått 20 minuter. Minst. Jag är genomblöt. Får av allt och gör mig redo för dusch (I bästa fall. Annars gör jag mig bara redo för mjukisbrallor…).

Problemet är att jag glömt ta av kompressionsstrumporna. Spritt språngande med knästrumpor är liksom höjden av läckert… Dör av tanken på att balansera på ett ben för att ta av dem, men samlar mig och sliter av eländet. Vill ju inte gärna sätta rumpan på det iskalla toalocket.

Lite dusch och mjukisbyxor på det så är jag snart redo för cappuccino. Och mat.

Den stilfullt ordnade högen ligger fortfarande kvar i hallen. Toagolvet pryds av ett gäng blöta kläder.  Orkar inte ta upp…

Långpass blir så galet mycket roligare om man pimpar dem lite. Bara genom att lägga in några fartökningar på mitten lurar man hjärnan att det faktiskt händer något. Tiden går blixtsnabbt. På dagens 21 km hann jag inte ens fundera på att längta hem. Så här blev dagens runda:

35 minuter uppvärmning
10 x 1 min fartökningar med 1 minuts jogg emellan. Körde mina i fyraminutersfart. Gav gott flow utan att knäcka mig totalt.
Sen vände jag på klacken och sprang samma väg tillbaka, 55 minuter.

Allt kryddat med gassande sol och nya tights. Grymt!

 
Alltså hur svårt kan det vara??? Jag behöver en selfie-kurs. Eller en selfie-pinne. Eller så är det helt enkelt bara kört!

Det är något särskilt med löpare och man kan nästan garantera att om man samlar ett helt gäng och låter dem springa tillsammans så blir det sjuhelsickes trevligt. Så blev det i dag också.

Klockan 10 samlades vi vid Kronprinsen i Malmö för att springa långpass ihop. Men inte vilket långpass som helst utan ett långpass med lite extra hjärta. Vi skulle springa till Barn och ungdomsmedicinska kliniken (BUS) i Lund för att överlämna pengar och julklappar till de barn som tyvärr måste fira sin julafton där. Det är Katarina som har ordnat och vi är minst 35 personer som nappat på idén och tillsammans tar oss den 22 km långa sträckan till fots eller på cykel.

Det är kul att springa i jätteklunga. Ett tillfälle att träffa och snacka med personer som man bara träffar just i dessa sammanhang. Som man ser ett par gånger om år men som man alltid har en massa gemensamt att avhandla med.
 
  Någonstans längs vägen bjuds på glögg och pepparkakor. Premiär för året och naturligtvis smakar det extra gott när man har sprungit en bit, och kylan biter lite i kinderna.  Vi har ganska tur med vädret. Inte förrän vi når Lund faller de första regndropparna. (Foto helt olovligen lånat på www.rundtramp.se)

 
Det är en mäktig känsla att ramla in på BUS. Det känns på något sätt fint att lämna över paketen och pengarna, och veta att dessa barn kommer få något extra  så här till jul. En ljusglimt i tillvaron som kanske just nu är väldigt jobbig.  Mer än 10000 kronor fick vi ihop. En fantastisk summa!

Att kunna bidra med detta samtidigt som man träffar galet trevliga människor och dessutom avverkar ett långpass. Hur många flugor i samma smäll är inte det?