Trek Superfly AL
Min cykelvasa-cykel har landat i cykelaffären. Nu väntar jag bara på att de ska montera ihop den och sen mina vänner, börjar träningen för det mest oväntade jag någonsin gett mig in på: CYKELVASAN!
Nervöst, pirrigt, läskigt men förmodligen alldeles alldeles underbart!
Som ni förmodligen vet är vi ett gäng tjejer från nätverket Bloggar om träning som ska ge oss i kast med Cykelvasan i augusti. Tillsammans med Silva bjuder vi nu in till gemensam cykelträning den 14/5. Moutainbikecyklisten och flerfaldiga svenska mästaren Calle Friberg kommer att vara där och dela med sig av sina bästa tips.
Låter som en grymt rolig happening och jag hade så gärna varit med. Om det inte varit för att Stockholm ligger väl långt bort… Så ni Stockholmare, gå gärna dit och cykla lite för mig också!
Mer info hittar ni här.
För er som vill hålla er uppdaterade på fler av våra events, gå in och gilla Bloggar om tränings facebook-sida.
Som ni vet ska jag cykla Cykelvasan i år. Det var något som liksom flög i mig, tog över mitt förstånd och fick mig att tacka JA. Trots att jag är livrädd för rötter och andra underlag än asfalt…
Vet att platserna till loppet tog slut innan många ens hann blinka, och kanske är du en av dem som ville men inte var snabb nog. I så fall finns det nu en chans att vinna en startplats!
Silva tävlar nämligen ut en startplats till Cykelvasan, pimpad med pannlampa och allt. Tävlingen hittar du här!
Så kör till och vinn en startplats. Så kan du få äran att ligga ett halvt hjul bakom mig och putta mig när min styrfart sinar…
Jag ska som bekant cykla Cykelvasan i år. Jag är livrädd.
Idag testar jag nya cykelkläder från Craft på en platt femmilare. Utan rötter…
Jag är rädd för att ramla. Rädd för att cykla så sakta att jag välter innan jag fått loss skon. Jag är rädd för rötter och stenar.
Jag är INTE rädd för nio mil. Jag är inte rädd för en hård sadel. Jag är inte rädd för att inte orka.
Kanske tar jag för lätt på det?
Träffade en tjej på föreläsningen igår som cyklar moutainbike. Hon skulle cykla 4.5 mil och tyckte gott och väl det räckte. Jag fick känslan att hon nog tyckte jag tagit mig lite vatten över huvudet.
När det gäller min uthållighet tvivlar jag ALDRIG på mig själv. Jag vet att jag är en duracellkanin av rang. Jag vet att jag aldrig ger upp. Så länge jag inte ramlar och bryter något kommer jag ta mig i mål. Jag är envisare än synden. Kanske också lite korkad.
Nio mil. Det är ju faktiskt nästan ingenting.
