Även det bästa träningslägret kräver sin vilodag. Ligga på stranden, frossa hallon och läsa en god bok. Sommaren 2013 går till historien som den bästa sommaren ever. Jag kan inte sluta njuta av den! Här kommer lite bilder från en norrländsk vilodag.
I morgon väntar löpning igen. Test av fotknöl so to say.
Återfunnen!
Vi skulle ägna kvällen åt familjelöpning. 2 km terräng för hela högen. Stora tjejen hade glömt träningskläderna i stan och fick välja mellan Fredriks shorts (modell GRANDE) och min kjol. Man kan tycka att valet skulle vara enkelt men kjolar är för TANTER, inte för fjortonåringar. Kjolar är fjompigt. Och trots att den valda slingan ligger i ödemarken, utan risk att bli sedd av andra än älgar, satt det långt inne att ta på sig kjolen.
Anyway. Kjolen på. Ready to go. Stora tjejen beslutar sig för att springa själv i förväg. Rejsa. Inte lufsa runt i en nioårings tempo. Vi andra kommer efter i sakta mak.
Ganska snart delar sig vägen i två, och som brukligt här i Norrland har båda stigarna en markering. Vi väljer vänster. Frågan är vad dottern valt…
När vi kommer tillbaka till starten finns ingen dotter. Tur att hon har mobil. Synd att vi lämnade våra hemma!
Ensam fjortonåring i främmande skog. Och nu då?
“Vänta här. Vi letar efter dig!” Skitiga bilar är bra att skriva på…
Lämnar ett meddelande på bilen och börjar leta, men det känns lite hopplöst. Bestämmer oss för att hämta en mobil. Med hjälp av modern teknik och solens position på himlen lyckas vi senare lokalisera henne – inte det minsta orolig utan mest bekymrad över att löprundan blev jobbigt lång…
Hur gjorde man innan mobiltelefonernas tid? Och vad är det för otyg att markera flera rundor i samma färg?
Mina favoritcykelbyxor redo för soptunnan
Det smärtar i hjärtat men nu är det dags att säga adjö. Mina trotjänare i vått och torrt, mina absoluta favoritcykelbyxor, nu går det inte längre.
Det har pågått ett tag. Det började som rumpskav vid enstaka tillfällen, men inte värre än att jag stod ut. Ni vet, favoriter överger man inte så lätt. Ett par miljoner tvättar senare är det nu skavsår varje gång. Vet inte om det är min bakdel som drastiskt ändrat form eller om det är tvättandet som tagit ut sin rätt, men nu håller det inte längre. Det gör för ont.
Så jag gör som Sverker och slänger er i soptunnan. Gråter en skvätt och går vidare.
Ett nytt cykelkapitel kan börja.
Det skulle bli 20 km terräng längs Öreälvsleden innan lunch. Men vildvuxet gräs, myrmark och extremt snålt med färgmarkeringar gjorde resan längre. Och lunchen väldigt sen…
Efter 300 meter klafsar jag ner i ett djupt hål och blir genomblöt om fötterna. Äventyret kan börja.
Efter 400 meter trampar jag snett och stukar till foten. Ska jag behöva ringa efter hämtning redan innan resan börjat? Vis av stukningserfarenhet vet jag att det oftast går att springa vidare. Så får man ta smällen sen liksom. Haltar ett par hundra meter innan jag börjar småspringa igen. Det verkar funka.
Fördelen med att springa med stukad fot är att jag inte känner någon smärta i vaden. Ont kamouflerar ont. Känner mig på g.
Det är svårt att följa stigen. Ofta delar sig vägen utan att någon färgmarkering eller skylt visar vilken väg vi ska ta. Lika ofta delar sig vägen och båda vägarna har markeringar… Vid ett tillfälle springer vi ett par kilometer i cirkel innan vi kommer tillbaka till samma plats vi precis passerat!!!
Ett avsnitt av leden går precis utanför en kohage. Vi har 20 cm mellan staketet och ett stup. Och precis på insidan av staketet spankulerar ett gäng kor. LÄSKIGA kor. Som mitt i alltihopa bestämmer sig för att göra fler kor. WHAT? Är inte det förargelseväckande beteende så här inför publik?
Hittar en dånande fors och känner livet i oss. Fantastisk känsla i hela kroppen!
Skuttar vidare över kalhyggen, hallonsnår och halvt ogenomtränglig terräng. Kommer vilse gång på gång när markeringarna bara försvinner.
Håller modet uppe länge men när vi efter 23 km för fyrtiofjärde gången tappat bort oss och hamnat på landsvägen ger vi upp. Fattar beslutet att mata sista biten på asfalt för att inte riskera att missa lunchen helt…
29 km senare är vi framme. Med fotknölen lik en golfboll men i övrigt glad i hela kroppen. Terräng är spännande ting!
