Lördag kväll klockan 22.50. Kommer på mig själv med att längta efter två saker:

1) frukostgröt
2) det efterföljande långpasset

Kära doktorn, är jag normal?

Långpass har inte varit vardagsmat den sista tiden. Det har varit mycket vila före och efter Helsingborg marathon, före och efter Kroatien. I morgon är sista långpasset innan New York och samtidigt det första långpasset på länge. Därför känns det lite högtidligt att få springa långt igen och jag ska försöka njuta varenda meter av ösregn.  Sen dröjer det två veckor till nästa gång. Fast då under lite mer spektakulära omständigheter.  New York istället för Kävlinge. Jag tror jag längtar lite dit också…

Senaste långpasset gick här. Nästa i New York. Och däremellan lite regnrusk!

Naprapat-Björn tycker att jag borde ta kontroll över mina fötter. Lära mig att vifta på stortån och dra upp hållfoten. Sånt där som kan verka lätt och självklart i teorin…

 Nej jag har inte glömt måla långtånageln. Var som hänt med den vet ni som har mig på instagram…

Jag sitter och stirrar på mina tår, försöker lyfta och spreta. Inget händer. Det är som om Gud glömde ge mig nervförbindelsen från hjärnan till tårna. Jag anstränger mig så jag blir helt matt. Alla tår krampar men ingen gör det jag ber dem om.  Ett marathon är en barnlek jämfört med det här. Jäkla dysfunktionella fötter.