Mycket har hänt sen sist. Jag har åkt karuseller på Gröna Lund och tatuerat en fejk-croissant på underarmen. Jag har sprungit lite och återhållsamt. Och i väntan på normalt löpschema agerat funktionär på 40-årsjubilerande Lejonbragden!
Lejonbragden gick av stapeln för första gången 1984. Jag kan fortfarande känna lukten av ett par sprillans nya Lejonskor, även om jag på den tiden inte sprang i dem utan mest använde dem för att de var våldsamt coola.
I 1984 års startfält återfanns legenden Rune Larsson och Karl-Erik Persson, som nu (några gråa hår senare) valt att ställa sig på startlinjen igen. Rune 68 år och Karl-Erik 80. Bland racerbilar som Matilda Gend och Martin Scharp i 100-kilometersklassen….
Foto: Magnus Johansson
Foto: Magnus Johansson
Foto: Magnus Johansson
Fredrik och jag har ställt klockan 04:40 för att hinna till nummerlappsutdelningen i tid. När vi anläder kl 06:00 har Karl-Erik redan smugit omkring i området med pannlampa ett tag. Man ska vara i tid när det vankas fint kalas.
Sen droppar de in en efter en. Med dropbags för att klara en hel dag på jobbet. En del har en längre resa framför sig än andra, men alla ser pepp ut. Och Matilda Gend undersöker vad förstapriset är…
Jag älskar att dela ut nummerlappar, det är den bästa funktionärsuppgiften av dem alla. Träffa alla deltagare och få en överblick över startfältet. En kort pratstund och ett lycka till. Så mycket roligare än att fälla upp tält och klämma fingrarna….
Rune Larsson och Karl Erik har egna stolar och ett eget bord att utnyttja vid sina varvningar Är man VIP-gäst så är man. Är lite startstuck över att se Rune. Jag har ätit hans Runekakor och vi har sprungit många mil ihop i Portugal för 8-10 år sedan men han känner såklart inte igen mig. Och jag vågar inte berätta det…
Vi skickar vi väg 100-kilometerslöparna klockan sju och Fredrik får ICKE GODKÄNT i ämnet nerräkning. 10-9-8-7-6-5-4-3-2-KÖR! Vad hände med siffran ett??? Jag ger honom sparken och tar över uppgiften fr o m nästa start.
DUO-klassen delar på 100 kilometer, men väljer upplägg helt själva. Några växlar så den ena springer 10 kilometer och den andra 5. Några andra delar lika, kör en mil var i taget för att sedan gå ner och växla var femte kilometer. Hela tiden med vetskapen om att kompisen kroknar kan man få springa längre och mer än vad som var tänkt från början…
När duo-löparna är ivägskickade har jag någon timmes lucka till nästa nummerlappsutdelning. Då har solen börjat värma, jag har kunnat plocka av den extra dunvästen jag lånat av en deltagare, och börjat upparbeta ett oemotståndligt löpsug. Borde man inte ta ett varv för att se att banan står kvar? En helt oumbärlig funktionärsuppgift som jag hittar på helt själv. 10 kilometer och jag kommer vara tillbaka i tid till nästa insats i sekretariatet.
Det sitter lite folk utspridda längs banan. I solstolar med en kopp kaffe. Redo för en lång dag som hejarklack. De hejar på mig också, så jag tackar och tar emot.
Jag har fått strikta order om att jag inte får pejsa någon och ser till att springa förbi i sån fart att ingen 100-kilometerslöpare ens tänker tanken på att hänga med. Och tillsammans med pilarna och nummerlapparna omkring mig lyckas jag få någon slags loppfeeling på min joggrunda, och springer stundtals mycket fortare än tänkt. Kul ändå.
Karl-Erik springer jag förbi någonstans på vägen och får förklarat för mig att det är okej att gå ibland. Det har han visst sagt till alla andra funktionärer han mött längs vägen också. Det kommer bli en lång dag.
I hundrakilometersklassen har rafflande spänning uppstått. Första dam och herr taktar på jämsides och det visar sig att det är här fighten ska stå. Ner till andraplats i respektive klass är det långt, men hade det inte varit coolt med en kvinnlig totalsegrare? Som dessutom sprang Helsingborg marathon förra veckan? Vi noterar att Matilda växlar snabbare. Hon blåser förbi sin mamma (?) och får en flaska i farten. Martin fikar lite mer. Och sen går han på ett toalettbesök som ger henne ett försprång som hon därefter bara ökar. Tre minuter tog det. Vi var många som klockade…
I duo-klassen finns inget spännande alls. Ledande lag består av Lisa Eneroth och Henrik Daneskog (som båda sprungit Helsingborg marathon förra helgen!). De springer på i ett helt galet tempo, han i 4:10-fart och hon typ 4:20-4:30. Lisa klagar lite över trötta lår och rekommenderar inte kombon med Helsingborg, när jag i ett ögonblick av FOMO utbrister ”Nästa år vill jag också springa DUO”…
Att växla tar sekunder, och informationsutbytet mellan lagmedlemmarna är begränsat. Lisa saknar information om hur Henrik mår, hur fort han springer och läget i allmänhet. Jag tar på mig rollen som DUO-tolk och rapporterar läget mellan de två. Ser oron i Henriks ögon när jag under ett varv får rapportera att Lisa känner sig sliten och lite illamående. Paniken över att behöva ta ett extra varv. Springa MER än 5 mil veckan efter Helsingborg! Till nästa varv är läget under kontroll och när jag får förmedla att hon är på banan igen ser jag lyckan man bara finner hos den som den slipper bonusvarv.
Ingen pratar i växlingarna men tvåorna pussas. Jag är för sen med kameran och ber om en favorit i repris nästa varv. Därefter ser Tobias och Malin chansen att få pussas varje varv. Jag tror nog de hade kunnat kapa ett par sekunder där… Men skitsamma, de hade två timmar upp till segrarna och kunde gott pussats lite till!
Vi skickar iväg 50-kilometerslöparna och under lunchen därefter överhör jag ett samtal mellan en pigg Rune och en till synes lite tröttare Karl-Erik. Rune säger: ”När jag är i mål, GÅR jag med dig tills du är i mål”. Det är så fint sagt att jag dör. Samtidigt som jag inser att det kommer bli ett låååångt nattskift, eftersom varje 5-kilometersloop tar ungefär en timme.
Vid 13:30 är vi tvungna att lämna. Vi ska hem och baka efterrätt. Sedan gå på 25-årsfest, bara ett stenkast från tävlingsplatsen. Det finns en chans att komma tillbaka och de senare målgångarna.
Medan vi roddar chokladmousse går Matilda i mål på den fantastiska tiden 8:20, nästan en halvtimme före Martin i herrklassen. Någonstans mitt huvudrätten klockar Rune in på 13:37, en helt galet fin prestation. Karl-Erik bryter efter fem mil och Rune slipper promenaden genom natten, men ändå alltså. 80 år och fem mil. Hur är det ens möjligt?
Lejonbragden alltså. Hoppas den inte ligger helgen efter Helsingborg nästa år. Det här loppet vill jag springa!
