Efter förra helgens DNF  och det snabba tillfrisknandet började ett tanke gro. Jag skulle dit och springa Yddingebanan i min ensamhet. Idag var det dags!

Jag tar bussen till Linsbo. Därifrån är det perfekt uppvärmningsavstånd (2 km) till starten. Det finns inga bajamajor men en uppvärmd toalett helt utan kö.

Planen är att springa hela banan utan kisspauser eller fotostopp. Jag får inte stoppa klockan om jag behöver knyta skor, men det ok för händelser som inte skulle ha hänt på loppet. Som när jag behöver klättra över staket eller stanna och be om ursäkt för att jag råkat komma in på någons privata tomt…

Starten är lite svårare att hitta utan startportal men tror jag lyckas på ett ungefär. Föreställer mig startskottet och sätter fart.

Det börjar brutalt med uppförsbacke och jag har inte en enda rygg att nagla fast blicken i.  Banan är inläst i klockan och jag behöver bara lyda order. Vänster eller höger.

Skogen är magisk! Fortfarande färgglada löv på träden men kanske ännu fler på marken. Det singlar kontinuerligt ner fler, nästan som att det snöar.

Ibland är det lite läskigt att inte veta vad som lurar under löven. En sten eller en rot kan få så himla tråkiga konsekvenser. Bromsar.

Så fort det känns sejf försöker jag mata på! Vill se om jag kan komma på pallen helt utan tävlingsnerver och hejarop!

Klockan leder mig in på en gård. Jag blir stoppad av ett par som upplyser mig om att jag är på privat mark. Jag ger mig ok på att stoppa klockan för att trolla mig ur situationen. Det här hade inte hänt i söndags.

Förklarar att jag springer Yddingen för att jag var sjuk i söndags. Viftar på ögonfransarna och undrar om jag passera. Det kan jag. Om jag öppnar och stänger grinden. Såklart. Tackar och springer vidare.

Kilometrarna tickar på. Känner igen stället vi hejade på förra veckan. Nu är det inte långt kvar. Men frågan är var målet är???

Klockan säger att banan är slutförd men jag känner inte igen mig. Fortsätter lite till men hittar inget bättre. Stannar lite random. Och det finns inte en enda medalj som väntar på mig. Ingen prispall.

För ja, trots avsaknad av tävlingshormoner hade jag  kommit tvåa i tantklassen. Ville bara ha det bekräftat…

EnAtt springa på min födelsedag är tradition och i år hade jag tänkte spexa till det med ett lopp dagen till ära. Yddingeloppet som sista loppet i min fem veckor långa loppstreak. Men förkylningsgudarna ville annat.

Jag börjar nysa konstigt på torsdagkvällen men tänker på att det är damm och katthår overload så jag sätter igång stora städproceduren. På fredagen börjar jag känna mig lite snorig men tänker att det är flera dagar till söndag. Blir sjukt trött på kvällarna men i övrig känner jag mig ok. Starten är osäker och dagarna går.

Tre timmar innan start har jag fortfarande inte bestämt mig. Känns lite läskigt att maxa innan jag vet åt vilket håll förkylningen är på väg. Och att jogga kommer inte hända, det är en pallplats i K50 på spel…

Men så har jag ju blivit gammal och klok. Ställer in och sadlar om till hejarklack.

Så fort jag har outat min DNS på sociala medier känner jag mig nästan frisk. Men tänker att jag inte kan ångra mig. Hur korkat hade inte det verkat…

Så jag klappar händer till händerna ömmar. Försöker lista ur var i det långa ledet jag hade kommit. Tröstshoppar ett par födelsedagslöparstrumpor och och åker hem.

Men det är inte synd om mig för jag fyller ju ändå år. Och blir firad på bästa sätt av de jag tycker allra bäst om!

En natts skönhetssömn senare är jag på banan igen. Och löpningen känns precis som vanligt. Kanske sejfade jag lite väl mycket. Eller så hade jag legat däckad idag om jag hade kört. Saker man aldrig får veta….

Springer till Heleneholms kansli för att hämta nummerlapp till Yddingeloppet. Det är 2,2 kilometer och jag har rafsat åt mig första bästa kläder. Ser högst alldaglig ut när jag hämtar ut nummerlappen och ställer mig sedan utanför för att packa ner den i löparvästen.

Då kommer en kvinna på väg in i lokalen. Hon utbrister:”Det ser ut som du ska springa snabbt på söndag”.  Börjar fundera vad hon baserar det på? Hon har ju inte ens sätt mig springa!  Är det de korta tightsen i slutet av oktober som ger det intrycket? Jag brukar ju faktiskt själv bedöma folks fart efter kläderna…

Annat var det i morse när jag skulle ner till tvättstugan. Iklädd smutsiga mjukisbyxor, en för stor fleecetröja, och raggsockar i birkenstocks. Då var det minsann ingen som sa något om att jag såg snabb ut…