Jag bröt den logiska talföljden. Efter placering ett dag ett och placering två dag två, tjurade jag mig i mål som nummer fyra på dag tre. Inte för att jag sprang sakta men för att jag sprang nära två km för långt…

Efter två etapper är jag ganska säker på att ta hem totalsegern, men då har jag inte räknat med att springa så mycket fel. Börjar misströsta någonstans på andra varvet och inser att det förmodligen är kört. Blir lite arg på hela situationen och men masar mig i mål ändå. Som tur var väger min tidsmarginal från första två etapperna upp felspringningen. Jag tar hem totalsegern och vinner en fantastisk korg med produkter från Österlen.

Att tävla tre kvällar i rad har varit grymt roligt. Tre helt olika banor med olika utmaningar. Några sanslöst kuperade, andra offroad. Ibland skog och ibland hav.  Ibland välmarkerat, ibland not so much.

Roligast av allt är att man träffat samma människor kväll efter kväll. Lärt känna varandras styrkor och svagheter och stannat kvar och småsnackat efteråt.

Jag kommer lätt göra om det här nästa år. Kombinationen med boende på Vita Stenen har varit helt outstanding. Varje kväll efter en snabb dusch har vi njutit av deras fantastiska middagar. Allt från tupp till pilgrimsmusslor, sparrissoppa och musslor har vi fått serverat under våra dagar här, alltid tillagat med finess och hjärta! 

Maten lämnar inget övrigt att önska men vad gäller loppet hade jag kunnat tänka mig några fler snitslar till nästa år…  

Om jag vann första etappen med 5 minuters marginal fick jag se mig slagen med 7 minuter igår. Skillnaden heter OBANAD terräng och branta nerförslöpor…

Jag ser henne redan i starten. När jag väl hittat starten alltså, det var liksom inte plättlätt. Hon ser snabb ut men jag känner med lugn med att hon inte tävlat första dagen och därför inte är någon konkurrent på totalresultatet.

Starten går och sen ser jag henne inte mer. Ingen annan heller för den delen. Fältet sprids nästan direkt och jag blir ensam med snitslarna som inte finns. Till skillnad från dag 1 är märkningen ytterst sparsam och det är ett konststycke att hitta rätt. Inte helt sällan får jag stanna upp, titta runt och leta en stund innan jag kan fortsätta. Förutom ett magplask som skrapar upp näsan, armbågen och ett knä, tar jag mig ändå runt utan större problem.

Värre är det med tjejen som ska springa femman och missar skylten mot mål, tar vägen för varvning, springer hela banan en gång till utan att märka det,  och sedan blir förvånad att tiden är så dålig. Tro tusan det när hon sprungit tio km istället för fem…

Men hon var inte ensam om att hamna fel. Det var ett helt gäng som varit ute och valsat.

Jag hoppas på bättre snitsling ikväll. Och lite mindre obanat. Jag får ju fasen ont i fötterna av obanat.

Tvåa på dag två alltså.Och följer vi någon slags logisk talföljd borde jag komma trea på dag tre. Let’s do this.

Jag tänkte minst sjutton gånger idag att det hade varit skönare att springa morgonpass varje dag här på Österlen än att springa lopp på bästa middagstid.

Lagom otaggad ställer jag upp för start. Skannar av startfältet och ser en tjej jag känner igen från St Hans Extreme tidigare i år.  Vet att hon  sprang hur fort som helst där. Hon har en galet fin kjol. Rosa med vita prickar. Alla andra ser också snabba ut. Och jag har inte ens bemödat mig att matcha min outfit så här bland orienteringsfolk…

Ingen vill stå längst fram i starten. Inte jag heller. Orkar inte ha en svans efter mig. Orkar inte stressas. Jag ska bara ta det lugnt. Tror jag. Jag är sämst på sånt. När starten går ångrar jag att jag ställt mig därbak, men med ett startfält på typ 30 pers blir omkörningsarbetet inte så krävande.

Lägger mig bakom tjejen i kjolen. Hon rullar i från mig nerför men jag kommer ifatt uppför. Hon är en bra rygg att hålla sig bakom. Slippa leta snitslar.

Inför varvningen vid 6 km drar hon upp tempot och jag orkar inte hänga med. Svär för mig själv när jag plötsligt ser att hon väljer fållan för målgång.

Grundlurad. Jag har ju liksom ett varv kvar. Gaah. Har tagit ut mig lite väl mycket och tar en lugn promenad genom vätskan för att ladda om.

Andra varvet har jag ett enda fokus och det är att inte släppa killen som ligger 20 meter framför mig. Jag orkar inte leta snitslar utan glider hellre räkmacka bakom. Fast glider förresten, jag har ordentlig puls. Länge sen jag sprang annat än myspass. Kroppen är i chock…

Emellanåt tycker jag det är en alldeles urdålig idé att jag ska göra samma sak i morgon och dagen efter det.

Men då vet jag inte att jag håller på att vinna. När jag stapplar över mållinjen och hör ”FÖRSTA TJEJ” har jag redan glömt att det var apjobbigt.

Firar med min vinst-äpplemust och en hejdundrandes god middag på vårt favorit-B&B, Vita stenen.