Jag hade tänkt att det kunde vara kul att köra Hovalaleden på två dagar. Med övernattning och pizza i sportstugan. Men mina vänner är lite mer hardcore…

Får frågan om jag vill hänga med på Hovdala-leden på en dag, och nappar utan att blinka. Får man sånna frågor tackar man liksom inte nej. Men jag förhandlar till mig en lunchpaus efter 40 km. Med kaffe. Någon måtta får det ändå vara. Det här är historien om en helt ovanlig lördag:

Jag möter upp Ann-Elise på Hässleholms station strax efter åtta. Jag har avsatt hela dagen för äventyret och vi har ingen stress. Gott så.

Första delen av leden är lättsprungen och vi hinner bli varma innan backarna kommer. Jag har lagt in leden i klockan mest för skoj, jag hittar ju här. Tror jag… Att prata och följa prickar samtidigt är dock inte min paradgren. På väg upp mot utsiktsplatsen i Tormestorp kommer vi vilse och snurrar ett par runtruntvarv innan vi är på banan igen. Inga problem, vi är fortfarande pigga och på gott humör.

Strax innan slottet är det dags igen. Jag ber Ann-Elise ta en bild med utsikt över sjön, och mitt i denna rafflande photoshoot missar vi stolpen precis vid hennes sida. Den som säger att vi ska höger. Vi fortsätter rakt fram och får några hundra meter extra. Som om leden inte är lång nog…

Att tillbringa en hel dag löpandes med någon är ett fantastiskt sätt att umgås. Man hinner liksom prata om allt, och ändå stundtals springa helt tysta bredvid varandra utan att det känns krystat. Jag börjar känna mig hungrig och frossar loss på salta nötter som kan vara det godaste som finns. I väntan på lunchen som nu rycker allt närmare. Vid 42 km är det dags.

Fredrik har lagat soppa till oss och på bordet finns både mackor, salta nötter och chips. Det bästa blandningen av salt och salt. Han vet vad sin långpassfru behöver. Och en latte på det. Snart är vi redo för de avslutande 16. Men det tar emot lite…

Sista biten runt sjön är lättsprungen och jag tackar banläggaren att alla branta backar redan är avhandlade. Men vi har ett problem. Den ursprungliga Skåneleden är avstängd genom Alsumpskogen och omledningen är gjord på världens tråkigaste asfaltväg. Dessutom är nya vägen minst någon kilometer längre. Vi är inte upplagda för det utan kryper under avspärrnings-snöret. Jag blir liksom inte mer rebell än så här…

Spången är flera kilometer lång och nog inte underhållen på den här sidan stenåldern. Man får hålla tungan rätt i mun för att inte trampa ner i hål, eller snubbla på det antihalk-nät som rullat ihop sig i stora bollar.  Men åtminstone får vi något annat att tänka på medan vi springer undan några kilometer. För nu börjar vi längta efter målgång.

Och dit kommer vi till slut. Dessutom perfekt tajmat till Ann-Elises tåg. Sjäv sätter jag mig i bilen hem. Och möts av doften av nybakade kanelbullar. Ett perfekt avslut på en perfekt dag.

Ingen icke-löpare kan förmodligen förstå tjusningen med sånt här. Inte förstå varför. Men alltså, det finns bara ett svar på varför. För att vi kan. Och känslan av att kunna är helt fantastisk. Tack kroppen. För allt du gör.

Jag fick en fråga om jag ville springa Hovdalaleden i helgen. Och eftersom Hovdala är fint och springa är kul svarade jag JA. De FEMTIOSJU kilometerna till trots…

Det är först när min medlöpare skriver något om att hon är nervös som jag börjar förstå vidderna av mitt snabba svar. Hon är nervös för att hon inte sprungit längre än 50 kilometer sedan Tjörnarparen i februari. Men JAG har inte sprungit 50 kilometer sedan Tjörnarparen FÖRRA februari…

Dessutom visar de tidiga prognoserna att det ska regna hela dagen. Något som blev reviderat i senaste uppdateringen, men som säkerligen ändå kommer att hända. För så funkar SMHI, det har jag lärt mig. Det som sägs först, är så det blir.

Så nu sitter jag här på en torsdag och ojar mig lite. Vad har jag gett mig in på? Tur att det finns en sportstuga med kaffemaskin på kilometer 40…

Vad gör du i helgen?

Efter tre magiska rundor i soluppgång och sommarvärme kraschade jag idag i verkligheten.

Jag ska springa efter jobbet och sitter halva eftermiddagen och tittar ut. Ångestfyllt ser jag hur träden blåser åt alla håll. Folk går förbi med bistra miner och snart ska det visst börja regna också. Det är kallt inomhus och jag jobbar i fleecetröa och raggsockar (hej hemmakontoret!). När klockan närmar sig fyra är det dags. Det finns ingen återvändo.

Hinner 1,5 kilometer innan regnet kommer. Det öser ner. Och med motvinden rätt i ansiktet är det minst sagt kyligt. Jag känner att jag grimaserar när jag försöker stånga mig fram. Och mitt i misären tänker jag, det kommer i alla fall bli en bra bild till Instagram. Fast jag får vänta med den. Måste få upp värmen först och riva av de där trösklarna jag programmerat i klockan. Men sen. Då ska jag ta en bild på en blöt katt, med håret åt alla håll och en bister min. Tillbaka till verkligheten ska det stå under. Och jag ska få folkets medlidande…

Fast lagom till passet är klart tittar solen fram. Himlen blir magiskt färgad. Och allt ser underbart ut.  Ingen kommer ens tycka lite synd om mig som gick ut i det där vädret.

Och när jag ser bilderna tänker jag: Vilken magisk kväll. Fula grimaser och kalla händer är sedan länge förträngda och bortglömda!

Förra gången vi var i Menton blev det lite väl äventyrligt. Jag sprang först vilse i ett slott, men det var ju ändå lite coolt. Att springa vilse bland vildsvin var snäppet mindre kul…
Därför tar jag det säkra före det osäkra den här gången. Springer på säker mark. Med havet vid sin sida har man liksom inte samma oändliga möjligheter att komma fel.

Det kan låta tråkigt att springa fram och tillbaka, men det är världsklass. Varje gång. Första dagen tar jag väster mot Monaco, andra dagen öster mot Italien. Och tredje blir en favorit i repris av den första.

Jag startar klockan sju, ca 20 minuter före soluppgången. Då är himlen kraftigt rosa- lila. Jag tvingas att stanna typ hela tiden för att fota. En 36-bilders rulle från 1985 hade tagit slut innan jag kommit ut ur byn. Ni som vet ni vet. För himlen skiftar hela tiden och ljuset växlar mellan magiskt, halvblek pastell och gyllene fyrverkeri.

Vägen mot Monaco är finast. Men också lite mindre lättsprungen. Det är många trappsteg som ska avverkas, och den som dimensionerat höjd och bredd på trappstegen har inte haft löparens bästa i fokus. Men ändå. Så värt!

Mot Italien är det lite mer bilväg vid sidan om men att passera gränsen utan legitimation är inga problem. Som tur var. För den ligger hemma på hotellrummet. Stigen längs havet är dessutom inte lika oändlig som åt andra hållet, jag får vända lite tidigare än jag egentligen vill. Men vad fasen, petitesser.

Varje löprunda avslutas i vatten som så här i början av oktober är 23 grader varmt. Och frukost på det. Bättre start har inte gått att önska.

Men vi har inte bara sprungit. Vi har gått i mysiga gränder, varit på utflykt högt uppe i bergen, och gjort en detour till Italien. Vi har ätit och druckit gott och firat att vi nu kliver över mittlinjen och börjar livet del 2.

Fredrik alltså. Jag har ju 24 dagar kvar som ung och vacker…