Fredag morgon i Umeå. Hade allt varit som vanligt hade jag suttit med löparbrallorna på, redo att möta soluppgången över älven. Nu löpvilar jag. För att jag, trots att jag bestämt mig för att inte springa halvmaran i morgon,  ändå anmälde mig…

Det var när jag pratade med pappa som jag bestämde mig. När jag hörde hur kul han hade tyckt det var att för första (!) gången se mig springa. Han var min största supporter på skidtävlingarna i skolan och stolt som en tupp när det gick ganska bra, fast jag aldrig tränade. Visst skulle han få vara lite stolt igen! För det är väl pappor även om man inte är i lysande form för uppgiften…?

Det var igår. När jag satt uttorkad och hungrig på ett flygplan i väntan på start. Dagen efter passen som satt träningsvärk i alla muskler. Och med två veckor i bagaget, då jag inte precis dragit ner på någon löpmängd utan tvärtom ökat både distans och fart…

Tänker att kolhydratladdningen får börja när jag kommer fram, och möts av soppa med lax. Men det ordnar upp sig efteråt…

Idag vilar jag alltså benen och försöker pigga till kropp och knopp inför i morgon. Det ska bli galet kul och jag ska göra mitt bästa för inte komma sist. För farsans skull.

Umemaran halvmara alltså! Let’s do this!

Mitt traditionsenliga onsdagscirkelpass var inställt idag så jag fick testa på nya grejer. Passet heter BOOTY MOVE och det är nu jag ska bygga min snyggaste rumpa. Eller nåt. 

Anyway. När jag kliver in i salen inser jag att jag höjer medelåldern med säkert 10 år. Det här är tjugoåringarnas marker. Till skillnaden från cykelklasserna jag själv håller, där alla kommer ihåg kassettbandsspelaren och livet utan mikrovågsugn och fjärrkontroll…

20 år eller minst det dubbla, jag överlever passet i alla fall och trots det extremt fåniga namnet känner jag att det gör gott för mina löparben. Musslan, enbensupphopp, höftlyft och plankor är ju som klippt och skuret för löpningen. Därför säger jag nog vid fikabordet på jobbet i morgon att jag tränat löpstyrka. Det låter mycket mer seriöst…

Hur gammal är du och vilket är ditt favoritpass på gymmet?

När man inte ska ses på kvällen får man ses på morgonen. Det är sen gammalt. Därför hade jag och Fredrik löpardejt i morse. I ett nästan sommarvarmt Malmö.

Vi skulle ”bara fisjogga”. Lite för att det är den fart Fredrik har, men mest för att jag skulle springa 8-minutersintervaller med dottern på kvällen. Vi lyckas bra de första 5 kilometrarna. Fisjoggar, bloggfotar och avhandlar livsviktiga samtalsämnen. Typ vilken friluftsgrej ska vi köpa härnäst. En smörgåsgrill med jättelångt skaft, eller en stol…

Anyway. Inför vändning börjar jag fundera på om jag vi ska ta grusvägen tillbaka, och om jag verkligen vill smutsa ner mina nästan sprillans nya skor. Det är då jag tittar ner och inser att jag INTE har mina sprillans nya skor på mig. Jag har mina inomhusskor…

Inomhusskorna är en halvstorlek mindre än mina löparskor, det är därför de har förpassats till ett liv som inomhusskor. Ändå märker jag ingenting när jag springer. Så morgon-yrt!

När vi vänder informerar jag Fredrik om att den fart vi springer i är 25 sekunder långsammare per kilometer än den fart jag springer marathon i. Det var inte på något vis min avsikt att trigga igång honom, det var bara en upplysning i all välmening. Men det får oönskad effekt. Han vill testa mara-fart. Jag vevar igång benen och lägger mig i 4:54-fart. Det är fortfarande morgon men benen tycker det är kul. Efter en stund i marafart får benen feeling och vevar på lite till. Plötsligt ser jag 4:27-fart på klockan. Det är då Fredrik tycker att det räcker.

Jag bromsar och tackar inomhusskorna för gott samarbete.

Och nu väntar utomhusskorna på sällskap, för dotterns 8-minutersintervaller är ännu inte avverkade. Det är Fredrik som har beställt dem till henne. Medan han själv sitter och avnjuter trerättersmiddag på finrestaurang med jobbet. Kul kille…

Jag råkar befinna mig i Umeå när deras halvmara och maraton går. Dvs på lördag. Idag är sista anmälningsdag och jag behöver få hjälp i min beslutsångest.

Det är alltså halvmaran jag funderar på men i ärlighetens namn verkar bansträckningen tråkigast i världen. Start på Teg och sen rätt ut i förskingringen och tillbaka igen. Hur tänkte de nu? Umeå är ju typ hur fint som helst. Tänk att få springa längs älven, eller runt Nydala, passera genom folklivet i stan. Varför ska jag ödsla min lördag på en landsväg till Stöcksjö och tillbaka. Hur många människor kommer att heja där mitt ute i ingenstans?

Fast ödet säger ju att om det pågår ett lopp på den plats man reser till så borde man ju…

Anmälan stänger om 3,5 timme. Vad ska jag göra?