Får nästan panik. Hälsenan känns jättekonstig och jag ser mitt födelsedagskalas rinna mig ur händerna.
Börjar få mardrömmar om tåhävningar och stötvågsbehandlingar. Om naprapatkostnader som gräver avgrundsdjupa hål i plånboken.
Sen tar jag av strumpan och ser ett skavsår i storlek norra Skåne. Har aldrig blivit så glad över ett skavsår någonsin!
Firar med att baka lite tårta! I morgon blir det säkert fler skavsår…
På söndag springer jag 7 varv på Stävie Trailbanan. Tanken är att varje varv är 6.4 km och totalen blir min nya ålder. Jag vet att banan är lite kort så jag ville kontrollmäta. Och det var det jag roade mig med ikväll. Men det skulle jag inte ha gjort…
Springer ett varv som landar på 6,1 km. Sju varv skulle bli 42,7 km men så ung är jag inte längre. Även om jag kanske ibland under dagen kommer att önska det.
Går hem och kollar gamla gps-filer. De varierar från 6,2-6,4 km. Fredrik kontrollmäter på en superdetaljerad orienteringskarta: 6,5 km.
Det här blir ju jättejobbigt. Tänk om jag inte ens blir 45 på söndag. Fast det vore ju lika illa om jag blev 45,5. Då är man ju snart tant…
Musikhjälpen är i Lund i år. Och det finns möjlighet att springa in pengar. Som julafton för en löpare.
När buren stod i Helsingborg för tre år sedan roade jag mig på ett löpband i två timmar. Det var det tråkigaste jag har gjort i hela mitt liv och blogginlägget som beskriver traumat finns här. I Lund är förutsättningarna annorlunda. Man slipper buren och får springa i det fria.
Det är Lonesome Runners som dragit ihop festen. En 400-meter lång runda genom city som såklart passerar Stortorget och buren. Man signar upp sig per timme och betalar 10 kronor per kilometer. Sånt här går jag igång på.
Nu är frågan, ska man välja timme efter :
Och hur många timmar är det kul med gatsten? Och hur många kilometer har man råd med…
När jag morgonspringer gör jag nästan aldrig i Kävllinge. Jag tar tåget till Malmö och lämnar ytterkläder och en välpackad väska på Nordic Wellness vid stationen. Sen springer min runda i storstadsljus innan jag går på kaffebar och laddar energi för arbetsdagen. Med tanke på all logistik med den där välpackade väskan hade kanske gemene man tyckt det varit enklare att springa i Kävlinge, och sedan åka till Malmö. Varför gör jag liksom inte det istället?
Svaret är enkelt. Jag sparar minst flera miljoner timmar på min metod. För när det gäller offentliga omklädningsrum är jag blixtsnabb. Jag går från träningsklädd till jobbklädd på max fem minuter. Här hemma kan jag stå i duschen tills fingrarna blir till russin. Dessutom råkar jag alltid hamna framför en dator här hemma. Det är någon konstig dragningskraft. Och att ta på en strumpa kan ta typ fem minuter om man inte är fokuserad. Om man liksom bara måste skriva en kommentar eller kolla vem som åt vad till frukost. Ni fattar hur lång tid det tar med två strumpor då. Och förhoppningsvis lite byxor och tröja med…
I omklädningsrummet förlägger jag heller inte grejer. Jag har min bänk och min dryga halvmeter att sprida ut mig på. Jag behöver därför inte springa några längre rundor för att leta efter mobiltelefonen som plötsligt inte finns. Och som naturligtvis är på ljudlös så att jag inte kan ringa den.
Jag sparar oceaner av tid. Varje löparmorgon. Dessutom hinner det ljusna under min transport till Malmö. Perfekt för en som är lite lätt mörkrädd.
Därför springer jag på annan ort.
Idag skulle jag springa i Malmö men Skånetrafiken ville annorlunda. När jag kommer till stationen 06.20 är ALLT inställt. Cyklar hem och slänger in min välpackade väska i hallen. Tänker att alla tågstrul i världen hinner lösas medan jag springer. När jag kommer tillbaka låtsas jag att jag är på gymmet. Dukar upp väskan på en halvmeter lång kant av skrivbordet. Ser inte ens åt datorn, för sånna finns inte i omklädningsrum, och lägger telefonen i väskan så ingen kan stjäla den…
Är ombytt och klar på 5 minuter. Det måste vara världsrekord för ett hemma-ombyte.
Inte för att det hjälpte. Det fanns ändå inga tåg.
