Ser i statistiken att det sedan igår är galet många inne och läser fliken ”om mig” . Vet inte varför denna flik plötsligt blivit intressant, men skäms lite. För den är ju inte uppdaterad sedan stenåldern.

Jag läser att jag är 43 år, och det vet ju alla som hängt här i helgen att det inte är sant. Som tur är. 43 hade ju varit hur tråkigt som helst,  för då hade vi ju missat de sista två kilometerna. De som kanske var de bästa av dem allihop.

Sen läser jag att jag jobbar som löpledare på Crorunnings resor, och det kunde jag ju önska att det fortfarande var sant. Det projektet ligger lite nere men inte så att jag hade bangat om frågan kom upp igen. Eller på någon annan resa förstås. Löparresor kan vara det roligaste som finns.

I övrigt far jag inte med så mycket osanning i beskrivningen om mig, men man hade ju kunnat piffa till texten så här efter 11 år. Inte bara byta antal år och vilken sorts pass på gymmet som för tillfället är aktuellt. Men jag tänkte jag skulle tigga lite  hjälp….

Om du skulle beskriva mig eller min blogg med valfritt antal ord, vilka skulle det bli?

(Och om du är någon av alla de som de senaste dagarna läst min ”om mig”-sida, ge mig en hint om hur du hittade dit. Jag är grymt nyfiken…)

A-mamman efterlyste ett skoinlägg. En inventering i min överfulla garderob. Och såklart ska hon få ett sånt. Utan att gräva allt för djupt ner i förråden hittar jag 12 par skor som jag ställer upp propert och fint på vardagsrumsgolvet. I ärlighetens namn står de fortfarande kvar. Blogga först, städa sen. DET är sen gammalt. Här kommer anekdoterna ni inte visste att ni saknat. Kryddat med lite fotsvett. Varsågoda:

Bakre raden fr v:

1 och 2. Icebugs L-anima. Samma sko, olika färg.
Världens kanske oskönaste men samtidigt bästa sko. Bäst för att greppet är oslagbart. Jag har sprungit på isgator utan att ens fundera. Det finns inget underlag som de här skorna inte biter på. Då får man leva med att det känns som att springa med ett par pansarbandvagnar på fötterna. Varför jag har två? För att jag glömde att jag redan hade ett par. Läs mer om den historien här.

3. New Balance Vazee Summit v2. Ersättaren till v1:an som gick i graven i somras efter att lilltårna tittat ut. Ettan, som varit mina skönaste trailskor ever. De sprang en Ultravasa bara någon vecka efter inköp, utan att ge ens en liten blåsa! Jag älskade v1:an och tog förgivet att dessa skulle vara lika bra. Men tji fick jag. Fötterna domnar och gör ont. Vetetusan vad de gjort med skon men jag kan inte springa i den längre. Den är jätte-tillsalu om någon vill köpa! Och har någon föregångaren liggandes och skräpa, så hör av er. Jag kommer och städar din ugn om jag får ärva dem…

4. Barfotaskor Vivobarefoot. Oklar modell, men nog lite trailig.
Alltså jag gillar barfotaskor i teorin men helt ärligt ligger de mest i garderoben. Orkar liksom inte acklimatisera mig till dem…

Mellanraden fr v:

1. Inov-8 X-talon 225. 
Sprang jättemycket i Inov8 tidigare men vi har glidit isär. De här är dessutom köpta i en aningens för liten storlek. För att jag som vanligt tror att min stortå ska krympa i tvätten. Det har inte hänt hittills. Numera är det mest dottern som lånar dem.

2. Salming distance årgång gammal.
Man kan förledas att tro att de stått länge i garderoben men jag köpte dem faktiskt nya i våras. På jätterea. För att jag haft dem tidigare och tyckte om dem. Men sedan jag och New Balance 1500 började kila stadigt är allt annat second best. De används mest när det är fult väder och jag inte vill offra mina favoriter.

3.  New Balance 1500 v3.
Jag köpte mitt första par 1500 inför Portugal mars 2017. De här är mitt tredje par. Och det har kommit tre par efter. Jag sliter 1500-ingar mer än ekonomin tillåter. Men så springer jag med dem på ALLA underlag och distanser, trots att de är raceskor för piffiga underlag. Anyway. De här är också för små. För att jag gick på rutin och inte provade i butiken. Och för att minnet inte var så bra vad gäller storlekar som jag trodde. Här kan ni läsa den historien… De fungerar numera som inneskor. Utom i de fall jag råkar ta fel på morgonen för att alla ser likadana ut.

4. New Balance 1500 v4.
Efterträdaren till efterträdaren till skon ovan. Den var vit en gång. Den är utsliten och ful men används när jag inte vill smutsa ner mina nya. Typ som i söndags.

Främre raden fr v:

1. New Balance 1080
Reaskor från Portugal 2018. Jättesköna att promenera i. För tunga att springa i. Jag vill ha fjäderlätt!

2. Inov8
Köptes till Ultravasan men klarade inte provlöpningarna. De var för breda och jag simmade omkring. Nu samlar de damm och upptar hyllmeter. Onödigt.

3. Adidas Adizero Adios eller i vilken ordning det nu ska vara.
Tidigare favoriter, tills jag hittade New Balance. Smala, lätta men aningens hårdare än NB. Har degraderats till Promenadskor.

4. New Balance 1500 v4.
Det känns som jag upprepar mig. Så nya och fräscha. Luktar nästan hallon fortfarande. Och fortfarande så oskyldigt orange.

Det var en skolista som heter duga.

Summa summarum. Jag springer till 99% i New Balance. Utom på isgata.
Jag springer till tårna tittar ut och har alltid kvar ett par gamla som reserv om det är smutsigt ute. Därför springer jag oftast i fulast skor för att jag har ett par fina jag inte vill förstöra. Ärvd egenskap i rakt nerstigande led från min mamma…

Anyway. Jag borde få mängdrabatt men har inte hittat någon välvillig sponsor än. Typ köp 10 betala för 8…

Man mår som man förtjänar så här dagen efter. Hur bra som helst, that is!

Fast ärligt talat har jag varit sjukt trött idag. Inte i kroppen men i huvudet.

Jag somnade nästan över frukostgröten, jag som alltid studsar upp ur sängen. Inte ens morgoncappuccinon hjälpte! Helst hade jag velat stanna i sängen hela dagen, men såväl jobb som spinning- och yogaklasser väntade.

Det svåraste var yogan. Jag hade inte en kroppsdel rätt. ”Lyft båda fötterna och stå med axlarna rakt under händerna”, typ…

Allt som krävt hjärna har varit en utmaning. Däremot har jag utan problem studsat 6 våningar upp på jobbet och rivit av ett rätt så jobbigt spinningpass. Kroppen är förunderlig, men i morgon ska den allt få vila. Jag ska ju springa lopp på söndag har jag hört…

Om man alltid springer lika många kilometer som man fyller år kommer det ju bli kalasroligt att bli gammal. Idag sprang jag 45 km med fantastiskt trevliga löparvänner. Kan vara det bästa sättet att fira på. Även om en 12-åring som tvingades gå ETT varv på banan kallade partyt för ”tortyrkalas”…

Klockan 7:58 är de flesta av oss uppställda för startfoto. Någon har precis ramlat in med andan i halsen, och medan vi uppbringar våra peppigaste (?) leenden för kameran springer någon annan nästan ihjäl sig för att hinna till starten. Hon hinner nästan. 8:02 kommer vi iväg.

Det är fyra grader ute, och det biter bra i kinderna. Men ljuset är fantastiskt och det kommer att bli en fin dag.

Vi har hyrt en lokal där vi huserar mellan varven. Varje varv är 6,4 kilometer och vi startar nytt varv varje heltimme. Det är alltså typ 20 minuter över varje timme. Att fika på…

Första pausen är diet-paus, men sen är det slut på svälten. Gottebordet dukas upp med godis, chips, mandelmassa, och blåbärsbullar och kanske fikar vi mer än vi springer. Som vanligt alltså. Och som av en slump hittar vi värsta lämpliga cappuccinoduken i den lokal vi hyrt. En cappuccino-duk. Hur coolt är inte det liksom?

Ändå är det kanske kaffemaskinen som är dagens höjdare. Den går varm från paus nummer två och mot slutet får baristan införa ransonering så att de nytillkomna löparna också ska få smaka.

Efter fyra varv tar vi lunchpaus och fyller på med linssoppa, bröd och mer cappuccino.

Jag passar på att öppna de presenter som alla gulliga människor tagit med sig. Och folk har verkligen prickat rätt. Jag får vin med löparskor på, en rosa flaska bubbel, en bok, presentkort på Espresso House, chips, choklad, praliner, kaffe och Prosecco med rosa ballonger. Rosa, kaffe, löpning och choklad. Temat för dagen!

Efter lunch ansluter löpare som såklart är lite piggare än oss andra i benen. På näst sista varvet råkar jag dras med i tempot men sen tänker jag inte låta mig luras mer…

Tar ett lugnt sista varv. Snackar mig runt och glömmer att jag springer. Plötsligt har vi sprungit alla 45 kilometerna. Det gick liksom jättefort och nu är det bara tårtan kvar. Vi har såklart inte kommit ihåg något att tända ljusen med. och ingen av gästerna råkar vara rökare. Så det blir tårta med otända ljus.

Tortyrkalaset börjar gå mot sitt slut och det är nästan så man längtar till 50. Tortyrkalas är verkligen da shit.

Tack alla som var med och förgyllde min dag. Hoppas ni vilar gott i soffan!