Vi trotsar alla rekommendationer om distansering och befinner oss i ett 1,5-personerstält. Här har vi landat efter en heldags vandring. Det är trångt. Om en vill vända sig måste den andra hänga med. Och Gud nåde den som släpper sig. Vi cirkulerar på tre kubikmillimeter luft….

Inte helt oväntat är vi på Skåneleden, och detaljerna får ni i morgon. Tills dess får ni hålla tillgodo med en bild på när jag lagade självaste Skåneleden, med en pinne jag hittat…

Nu slipper ni andra komma vilse! För vilse är typ det enda vi varit idag….

I morgon fortsätter vi äventyret, med cappuccino som målbild! Sov gott. Det gör nog inte vi…

Jag sticker hemifrån innan tuppen. Klockan är 06.00 och jag ska cykla 50 km innan dagens första Teams-möte. Inte en människa är ute. Utom rapsbonden…

Jag har bara 8 kilometer kvar och har klarat mig nästan hela vägen utan att stanna och fota rapsen. Sen blir frestelsen för stor. Jag. Måste. Fota. Trots att kamerarullen är sprängfylld av illgula bilder.

Hoppar in en meter i fältet. Noga med var jag sätter fötterna. Photoshooten kan börja.

Så kommer en bil smygande. Jag tar ett snabbt skutt ut ur fältet och fotar från kanten istället. Bilen saktar in. Stannar…

Så kommer rapsbonden ut. Eller hans bondmora. Undrar vad jag gör…

Hon har sett mig från sitt fönster och i ilfart dragit ut med bilen för att undersöka saken.

Men hallå. Vad gör man liksom i ett rapsfält? Det är inte så att jag tänker stjäla raps till min hemliga rapsoljefabrik eller plocka rapsblommor till en tjugo år försenad brudbukett.  Jag ska ju bara ta bild 814 för i år. Innan det blommar över.

Men rapsmänniskan är inte arg. Hon är supertrevlig och tycker också raps är fint. Speciellt mot blå himmel. Hon tycker backen ser brant ut som jag är på väg mot och vi önskar varandra en trevlig dag.

Ett morgonmöte innan frukost. Oväntat. Lite läskigt först men trevligt sen. Men jag undrar ändå. Kontrollerar hon alla som stannar och fotar? Och vad har hänt på rapsfältet som gör att hon känner sig tvungen att göra det….? Vad tror du?

Vi ska vandra i helgen. En tvådagarstur med övernattning i minimalt tält. Och jag vill inte bära tungt…

Därför är prioriteringen livsviktig och jag slåss med svåra beslut. Det enkla beslutet är att dunjacka är viktigare än kudde. Men hur väljer man mellan duntofflor och havremjölk?
Och är det värt något kilo extra att få en glamorösare middag än påsmat? Hur väljer man mellan regnjacka och Kärleksmums när prognosen visar sol, men SMHI alltid kommer med överraskningar?

Och vågar man lita på att det finns vatten enligt markeringar på kartan så man kan välja bort några liter vatten. För en banan till morgongröten och en pannlampa till kvällskorsordet?

Den här packningen kommer bli tuffare än vilken tvåveckors semesterpackning som helst. I skogen finns ju inga affärer om man skulle få chips-cravings till kvällsbrasan. Eller skavsår på tån.

Vilka tre grejer får jag INTE prioritera bort (utöver tält, sovsäck, liggunderlag som liksom är självklart)?

Cykling har en särskild dress code. Den har vi avhandlat tidigare. Ni vet reglerna om strumpskaftets längd, färgen på strumpan, och det nödvändiga i att ha glasögonen utanpå hjälmremmarna…

Men alltså under ytan.

Springer omkring i huset med trosor och benvärmare upp till övre låret. En glipa på 4 läckra centimeter där låren liksom pressas ut.

En stund senare har jag fått på mig cykelbrallorna. Med hängslen. Som en jättebäbis i sparkdräkt. Och blöja. Vill det sig riktigt illa behöver jag vintertights ovanpå. De är två meter mellan grenen och linningen. Minst. Jag drar dem ända upp i armhålorna och ändå har jag tyg över…

Tur att en snygg cykeltröja fixar biffen. Så att man på ett nafs förvandlas från Karlsson på Taket till att faktiskt se lite snabb ut!

Så nu vet ni det. Skrapa aldrig på cykel-ytan. Man kan hitta Karlsson på Taket där under…