Snön kom till Skåne och jag fick stuva om i programmet. Den dagen om året då snön ligger vit är det olagligt att träna inomhus. Det är sen gammalt. Eller i alla fall sen i förmiddags.

Älskar ljudet av snö under skorna. Blir liksom lycklig i själen.

Två timmar senare åker vi till Malmö för ett ärende. Det är 30 minuter dit, men någonstans på den tiden hinner vi passera snögränsen. I Malmö finns ingen snö men en kaffebar som jag aldrig testat. Den är full men folk så vi får med oss en take away och ställer oss bakom husknuten. I ett desperat försök att hitta lä. I Malmö blåser det mer än det snöar. Men kaffet var gott…

Och nej det är inte snor på vanten. Det är reflexfärg från när vi markerade Stävie Trail-banan. Hade ju inte tänkt att jag skulle hamna i civilisationen….

Jag och dottern hemmagympar på onsdagar. Jag sätter ihop övningarna och smyger in sånt som är bra för min löpning. Och hoppas att hon inte ska märka något.

Smyger även in lite axelpressar och överkroppsstyrka i ett desperat försök att sluta se ut som en spaghetti. Men inför kvällens pass har hon synpunkter…

Det ska vara mage och rumpa. Beach 2021.

Till viss del kan vi ju vara överens, dynamiska plankor och rumpövningar är ju guld för löpningen. Men den där beach-magen är det värsta som finns att träna. Jag avskyr crunches…

Så nu blir utmaningen att trolla in armhävningarna och axelpressarna utan att hon märker det.   Sit-ups med armhävning, någon som hört talas om den?

I dagarna är det ett år sedan jag sprang lopp senast. Tro tusan att det kliar i anmälningsfingret…

Därför klickade jag vilt på ANMÄLAN-knappen till Backyard Ultra Sydkusten i juli när platserna släpptes idag. Jag hann klicka tre gånger innan jag var riktigt nöjd. En plats till mig, en till Fredrik och en till yngsta dottern. Om allt går som det ska är det en enda lång familjepicknick som väntar.  Om dryga 5 månader, när sommaren är som somrigast.

Men jag har satt upp en regel. Fredrik får inte springa fler än 10 varv. Sen måste han börja sin baristatjänst och förse mig med cappuccino. Det är ju liksom det som krävs när tankarna börjar ta slut, motivationen tryter och livet känns långtråkigt. Han får heller inte äta upp min aprikoskräm och grädde eller bli för trött för att kunna hjälpa mig få av kompressionsstrumporna.

Mest spännande blir att se hur länge dottern hänger med. Kanske slår hon oss allihopa. Så att det blir jag som får dra av strumpor och koka kaffe mitt i natten. Medan hon ligger på picknickfilten och väntar på nästa start…

Igår fattade vi det tråkigaste beslutet ever. Att ställa in vårt älskade Stävie Trail.

Vi har hållit hoppet uppe länge. Gått igenom alla möjliga och omöjliga lösningar. Vridit, vänt och slagit knut på oss själva. Men det går inte. Åttapersonersgränsen kommer inte ändras i tid. Och vi kan inte starta åtta personer i taget, med tanke på att alla måste hinna runt och gå hem (!) innan vi får starta nästa åtta. Det skulle ta hela veckan, ingen hade haft roligt och vi hade frusit ihjäl.

Stävie Trail är världens familjäraste folkfest. Det hör till att man ska mingla både före och efter. Äta banan och prata om vädret. En åttapersonersfest med avstånd är ingen riktig fest. En målgång utan publik ger ingen gåshud.

Därför ställer vi in.

Vad framtiden bjuder låter vi vara osagt. Men skulle förutsättningarna ändras är jag inte den som kommer kunna hålla mig! Jag älskar att ordna lopp. Om det så bli ett Frontyard eller ett vanligt. Jag kommer vilja ha den kicken. Om jag så ska trippeljobba och sova stående mellan starterna. Var så säker…

Så se till att alltid vara redo. En vacker dag, med eller utan längre förvarning så kommer du att vilja komma till Stävie…