Det hela utspelar sig vid köksbordet. Fredrik vill cykla MTB och jag undrar om vi inte ska styrketräna istället. Men förslaget faller inte väl ut…

Plötslig ser han småsur ut. Säger att han känner sig sympatigravid och att hans dåliga form är ett resultat av att jag är skadad. Som att han liksom inte tränar för att jag inte tränar.  Och att styrketräning med mig inte ens räknas som träning…

Men vän av ordning måste ändå inflika att jag hittills under denna vecka tränat allt från styrkelyft (!), till core, bodypump, yoga, löpning och tre pass spinning.

Det är inte som att jag suttit i soffan, tjurat och förbjudit honom att träna. Så det där med hans dåliga form kan jag liksom inte ta på mig.  Kanske är det snarare ett resultat av att han varit mer eller mindre förkyld sen julafton. Eller att hans jobb har AW mest hela tiden och att han tycker det är jättespännande med styrelsearbete i bostadsrättsförening ….

Men okej. När jag är redo för långpass lovar jag att springa så långt och länge att han hinner träna sig till den grymmaste form under tiden. Där ingen backe är för brant, ingen stång för tung. Och där magrutorna bländar varenda morgonbadande tant på hela Ribersborg….

Wait for it!

Jag älskar all träning och känner mig sällan bortkommen oavsett vilket pass jag hamnat på. Genom åren har jag tränat en salig blandning av aerobics, kettlebells, bulgarian bags, afrikansk dans, slide, kangaroobics och army training. Ja ni fattar, det borde inte finnas något kvar som kan få mig känna mig helt vilsen…

Men det gör det.

Jag är bokad på cross cage. Det brukar innebära cirkelträning i och kring en bur. Stationer med pullups, snake rope, kasta medicinboll, hantelpressar och boxjumps typ. Och jag tänker att det värsta som kan hända är att det inte finns något gummiband till pullupsen och att jag får skämmas över att inte orka dra mig upp.  Men det som hände är betydligt värre.

Jag ser tavlan där passet är beskrivet. Jerks, hang cleans, front squats. Jag kan orden från när jag tränade kettlebells. Men nu ska vi jobba med stång. Och även om jag kan orden så var det länge sedan sist.

Första övningarna funkar. Annat bli det när vi över går till att pressa stången över huvudet samtidigt som vi hoppar och landar med ett ben fram och det andra bak. Jag trillar omkull bara av att titta på. Det är så mycket teknik att jag knappt vågar ha nån vikt alls på stången och därmed går därifrån nästan mindre svettig än jag kom dit.

Instruktören är supersympatisk och det är inte han som gör att jag känner mig helt vilsen. Inte heller de två superstarka tjejerna som jag hamnar i samma grupp som. De som peppar fast jag knappt gör nått vettigt alls.

Men jag är inte van att känna mig sämst. Att inte kunna tekniken. Att inte veta var mina armbågar är. Känslan är så främmande att jag bli obekväm. Och jag vet att det bli bättre om jag går dit igen. I alla fall om fem eller tio gånger. Frågan är om jag står ut med att vara bortkommen så länge. Eller om jag smyger in på body pumpen igen fast det inte ens är hälften så coolt.

Stay tuned för fortsättningen…

Femtioårig kvinna pratar med 20-årig tjej i omklädingsrummet. Jag tjuvlyssnar…

Kvinnan: spinning är så tråkigt

Tjejen: jag kan tänka mig det. Jag cyklar till skolan. Det är jättetråkigt. Och tänk att du dessutom inte kommer någon vart. Måste vara jättetrist.

Kvinnan: fast det är bra när man är skadad. För spinning funkar nästan oavsett vilken skada man har…

Tjejen: mmm

Kvinnan: men skador är du för ung för att veta något om va?

Tjejen: nej skador har jag aldrig haft

Kvinnan: nej då behöver du ju inte gå på spinning.

Tjejen: skönt. För det måste verkligen vara jättetråkigt. Man kan ju inte göra nått annat än att bara trampa!

Och här håller jag på att avbryta och bjuda in dem till mitt nästa pass. Så tråkigt är det väl ändå inte?

När hon blir skadad får hon tänka om… Om typ 25 år!

Jag kvalade in till Berlin och hade precis konstaterat att det är asdyrt att hitta boende en marathonhelg i september. Så kom ett mail…

Alltså det händer inte varje dag att man kvalar in till tantmästerskap i New York när man inte ens anmält sig.  Jag fick ett mail för några månader sedan där de noterat min tid från Odense och berättade att den förmodligen skulle räcka till en inbjudan till New York. Jo, tjena mittbena tänkte jag. Och nu kom alltså uppföljningen. Jag kommer få en länk i morgon och har då en vecka på mig att anmäla mig. Och det kunde inte kommit mer olägligt.

Precis när vi konstaterat att Berlin blir mycket dyrare än tänkt, och med slutbetalningen för Portugal liggande i pajpen.  Med fyra marathon redan inbokade och en fot som inte samarbetar. Man kan säga att Fredrik inte är lättflörtad just nu…

Så nu behöver jag er hjälp. Hur lurar man med sig sin man och får honom att tro att det är han som vill dit?  Hur får man New York att locka mer än fjällvandring i Norge eller en vecka på Madeira?

Alla tips mottages tacksamt!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA