Aktuellt

Inte som alla andra

När det gäller min löpning är jag ganska bestämd på hur jag vill ha det. Och jag har märkt att det allt som oftast skiljer sig från vad andra gillar…

Så här:

Vilar hellre än att springa på löpband

Vågar vägra hörlurar. Så jobbigt när de trillar ur, eller det blir fel musik…

Fattar inte tjusningen med HOKA-skor. Jag får svindel när jag tittar på dem. Hur kan ALLA andra älska dem?

Får ont i huvudet av keps och springer utan även om solen gassar.

Tycker inte om löparglasögon för de spänner i tinningarna. Har jag inte fått huvudvärk av kepsen så får jag det av solglasögonen…

Hade inte Flip-belt när alla andra hade det. Jag ville ha spi-belt. För att de gick att spänna åt. Nu kör folk med benfickor istället, men jag har kvar mitt spi-belt. Men jag har ju fickor på vintertightsen…

Är INTE sugen på Coca cola eller isglass på långpass.

Kan springa med mat i magen. Bara jag slipper springa fort…

Kan springa hur långt som helst utan att dricka. Jag tror jag är en kamel…

Har inte en fancy löparklocka som säger åt mig att röra på mig eller berätta hur gott jag sovit. Det räcker att den berättar hur många kilometer jag sprungit och hur lång tid det tog. En smartare variant hade avrundat till hel kilometer så hade jag sparat 200 meter varje gång, när mina tvångstankar kickar in….

Är aldrig sugen på öl på målrakan. Ge mig cappuccino någon. Även om det är 30 grader varmt!

Har inte fattat grejen med Umara eller Maurten. Finns bara ett märke jag gillar och det får specialbeställas utlands ifrån. Varför vara som alla andra liksom?

Jag tycker det är tråkigt att titta på marathon på teve.

I övrigt är jag nog inte helt onormal. Är du som alla andra?

Aktuellt

Hinderbana extra allt

Skulle bara ut på en 18 kilometersrunda.”Starta kaffemaskinen om två timmar” sa jag. Det var årets längsta två timmar…

Rundan blir 22. Tjugotvå kilometer hinderbana. För Otto har satt sina spår. Det ligger träd som plockepinn och jag förvandlas till den ofrivilliga häcklöparen. Eller jag kravlar nog mest. Och klättrar. Under och över, och när tillfälle ges, runt!

Men det är inte bara hinder som sinkar mig. Det är stenar och rötter som bromsar fart. Det är backar som får ben och rumpa att skrika efter syrgas.

Och mitt i allt känner jag vårfeelings och löparlycka i en helt fantastisk combo. Stannar och super in. Fotar. Och adderar till minnesbanken.

Sen adderar jag en rafflande söndagsupplevelse till en fikande familj. De som precis dukat upp kaffet längst upp i backen när en liten trött prick uppenbarar sig längst ner. Som underhållning får se mig kämpa över grästuvor i motvind. Men jag lyfter (nåja) en fot framför den andra och bara vägrar ge dem nöjet att få se mig gå. Maxpuls. Ridå. Och dubbelvikt över en skåneledenstolpe.

Tro tusan att det tog lite tid.

Aktuellt

Tånaglar

Dottern har tappat sin första tånagel. Det är lite som att tappa första tanden. Fast lite äckligare. Mamma är stolt, men någon nagel-fe kommer inte att komma. Där går gränsen…

Nageln har lossnat pga löpning. Det är därför mamman är stolt. Pojkvännen tycker mest att hon är äcklig. Och att man inte alls behöver tappa naglar för att man springer långt. Så ung och så ovetande…

Pojkvännen ifråga ska springa marathon i Köpenhamn i maj. Jag hoppas få välkomna honom till klubben med fula eller obefintliga tånaglar.

By the way ska jag nog själv skaffa mig en ny lila i Köpenhamn. Känner att jag behöver lite färg. Hur mår dina fötter?

Aktuellt

Otto

De varnas för Otto. Stormvindar och regn. Jag kikar ut genom fönstret och taggas lite av synen. Plågade människor som går dubbelvikta i skydd för regnet. Rusket. Och så tänker jag. Den där Otto…. hur farlig kan han vara?

Egentligen är jag inte så kaxig. Sanningen är att jag tänker: ”skynda dig ut fort som fasen innan det börjar blåsa ännu mer”. Så det gör jag.

Jag har på mig min överlevnadsjacka. Den som är inköpt efter min frysaihjäl-incident på ÖST 2017. Jackan andas måttligt men håller ute väder och vind. Och Otto. Och i valet mellan att frysa eller svettas hjäl tilltalar det senare mig snäppet mer.

Jag har lite motvind första 5 minuterna. Sen cruisar jag genom villakvartern och det känns som vilken runda som helst. Förutom att jag svettas i min jacka…

Jag ser mig om efter Otto men hittar ingen. Springer vidare i jakten på stormen. För att få chansen att känna livet i mig så här på en fredag. Så bestämmer jag mig. Ribban. Är inte Otto där så är han ingenstans. Känner mig modig.

På en brygga vid havet känner jag lite Carola-fläkt i håret. Men nått värst mycket liv i mig blir det inte. Det är ju knappt några vågor…

Lite besviken springer jag hem. Den där Otto var allt lite mesig.

(När jag läser prognosen ser jag att han visst ska skärpa till sig under kvällen. Lyllos den som springer då!)