Tredje sista veckan i maraprogrammet blev en galen historia. Mycket, långt och hårt. Och jag har älskat varje meter!

Gårdagen bjöd på 15 x 1 km och det var med viss oro jag klev på dagens 30 kilometer. Skulle kroppen verkligen vara redo för det? Som tur fanns inga krav på fart och jag valde ett njutpass längs Skåneleden mot Torekov.

Det där med njuta går dock sådär. När jag blir avsläppt någonstans mitt ute i ingenstans ösregnar det. Ett regn som SMHI i vanlig ordning glömt varna för, och jag har kläder därefter.

Det blåser 15 meter per sekund och nu är det ändå sidvind. Den minst värsta av de två vindriktningar jag ska få uppleva…

Anledningen till att jag ska springa till Torekov är att Fredrik ska simma Openwater från Hallands väderö, med målet just där. I den bästa av världar är jag framme i tid, kastar mig runt halsen på honom i målgång och gratulerar till en grym simning. Men så kommer det inte att bli. Inte ens i teorin är det möjligt att jag ska hinna dit i tid. Lägg sedan till motvind och stora stenbumlingar på min väg, så förstår ni hur länge han kommer att få vänta.

När jag efter 5 km når vattnet och Skåneleden ryser jag. Vattnet stormar med stora vita gäss och jag tänker att jag är lycklig som inte behöver bada idag. Sen slår det mig att det är just det vattnet Fredrik ska simma i.  Tur han inte är av samma fega virke som jag!

Vädret ordnar upp sig och jag får en skön tur mot Torekov. Svär över vissa stenpartier men mestadels flyter det på. Jag är lite osäker på var på världskartan jag befinner mig och vad de olika ställena jag passerar heter men när jag når Torekov VET jag. För det första som uppenbarar sig är fem personer i badrock! Och jag törs lova att INGEN av dem kommer från Torekov. För så gör man inte här, det är bara så alla TROR att man ska göra här.

En elvamilavecka är till sin ända. Nu ska denna kroppen få vila!

Jag har börjat jaga gator igen…  Det kan ibland ställa till det. Speciellt när man försöker springa intervaller och helst inte vill svänga!

Det är onsdag mitt i veckan och Helsingborg marathons maraprogram säger 3 x 7 km i marafart med 1 km joggvila. Med upp- och nerjogg är det ett ganska maffigt pass sådär efter jobbet. Men jag är inte den som är den.

Jag brukar vilja ha en runda planerad för att veta att jag inte är 5 km hemifrån när jag är klar. Men att planera en runda som tar hänsyn till vilka gator jag någongång sprungit visar sig vara en övermäktig uppgift. Speciellt som jag vill ha lite att säga till om angående vindriktningar. Jag ger upp och ger mig ut. I det okända. Utan en aning om var jag ska eller vilka gator som finns längs vägen.

Trasslar rundor i Hyllie under uppvärmningen, men när första intevallen kickar in fokuserar jag på bilfria vägar helst rakt fram. Samtidigt som åskmolnet jagar mig bakifrån. Av slump och ren otur hamnar jag på stigen som går runt kalkbrottet. Förvisso skön löpning, men inte en enda gata på flera kilometer. Jag får ta återhämtningsjoggen till att irra rundor i bostadskvarteren.

Till andra intervallen har jag fått upp modet. Vågar ta återvändsgränder och bostadskvarter. Håvar in gator medan hjärtat slår volter bakom bröstbenet. Man får passa på medan huvudet är piggt och det finns tillräckligt klipp i steget för att parera trottoarkanter och mycket små cyklister med stödhjul.

Till tredje intervallen är huvudet slut. Orkar inte svänga mer utan styr kosan till Ribban där jag äntligen slipper trottoarer och trafikljus. River av de sista 7 km och dör en smula. Prioriterar bort badet för en liten omväg hem. Det finns ju ett par oplockade gator…

28 kilometer och 19 gator en helt vanlig onsdag.

Sen blev det torsdag och jobbresa. Utan både löpning och gator. Trots en heldag i Oslo lyckades jag inte ens GÅ på en gata!

När jag fyllde 50 kom Hanna på mitt springkalas. Trots att det regnade hela dagen lyckades jag visst inspirera henne att fira på samma sätt. Igår var det dags, med lite annorlunda upplägg och minst lika trevligt!

Bakom varje galen löparfemtioåring finns en assistent. Det vet Fredrik….   I fallet Hanna heter assistenten Patrik, och han har dagen till ära gått all in. Vi får knappar med Hannas porträtt, att pryda våra svettiga löpartröjor med. Samlingsplatsen är prydd med vepor och tygskynken med Hanna,  och som pricken över i:t har mannen en Hawaii-tröja med hennes porträtt. Det sätter ribban, det här kan inte annat än att bli ett bra kalas. Lite senare ska han även visa sina färdigheter i att säkerställa energitillgången för hela gänget. Men nu skulle det ju handla om Hanna.

Hanna fyller alltså 50 och det firas såklart bäst med ett springkalas. Gästerna består av typ hela Söderåsens FK, och jag…  ett alien-skap jag ska bli medveten om först till lunchen.

Det är fyra olika rundor på mellan 12-13 kilometer vi ska ta oss igenom. Alla på den fantastiska Söderåsen! På programmet finns snacks mellan första och andra rundan. Lunch mellan andra och tredje. Sen kladdkaka innan sista och en avslutningskorv på slutet. Ingen kommer alltså att gå hungrig. Och jag kommer att kunna springa 50 kilometer UTAN min skavande vätskeväst. Lyckan är total!

Klockan 8 börjar festen och det är tydligen för tidigt för många. Vi är 15 som springer, jämfört med de närmare 50 som ansluter till runda 2.

Jag känner ungefär två personer men det gör inget. Att mingla bland löpare är världsenkelt jämfört med vanliga mingel där jag alltid känner mig hopplöst bortkommen och aldrig vet vad jag ska prata om. Vi pratar lopp, upplevelser och skador samtidigt som vi håller stenkoll på liveresultaten från Ultravasan och Ironman som ju pågår samtidigt. Utan större framgång, Söderåsen saknar nästen helt internet…

Det är på lunchen jag upptäcker att jag sitter som en katt bland Söderåsen FK:s hermeliner. Någon från klubben håller ett jättefint tal till Hanna, överlämnar grymma presenter och avslutar med att kalla upp alla Söderåsenmänniskor för skönsång. Då reser sig hela lokalen och går fram…. Utom jag, Lotta som sitter bredvid mig, och Hannas föräldrar….   Men jaja, vi fick också sjunga med från vår kant!

Är lite trött när det är dags för fjärde rundan men jag har målbild kladdkaka och då finns det inga ben som protesterar. Det är en grym skapelse Hanna bakat och jag dränker den i den mest perfekt lösvispade grädden. Jag kommer aldrig orka korven efteråt….

Till femte rundan byter jag bort trailskorna till mina vanliga. Det blir som bomull under fotsulorna. Kladdkakan har dessutom gjort susen och jag känner mig pigg och redo att casha in de sista 12 kilometerna. Många har stigit av efter tredje rundan och vi är nu bara 8 personer. Och det är inte alla som ätit tillräckligt mycket kladdkaka.  Så när folk vill gå i den omtalade Pantrabacken känner jag mig manad att utmana den. Tassar upp. Eller älgar. Det beror på hur man ser det. Flåsar som en blåsbälg men lite förnedrande att börja gå nu…. Tar mig upp och väntar in de andra för den avslutande biten tillbaka till klubbstugan.

Där luktar grillat. Assistent-Patrik har korvar klara och mashmallows på gång. Jag har lovat familjen att köra hem direkt men grill-lukt kan ibland vara oemotståndlig. Och den där kladdkakan har försvunnit ut i löpspåret för länge sen.

En snabb korv och sen väntar den stora utmaningen. Att hitta hem. Enkelt med google maps såklart. Om man har internet….

Jag behöver börja köra på måfå med första målsättning att det ska bli hyfsat åt rätt håll tills dess att jag kommer till någon form av civilisation. Stannar till ett par gånger för att se om internet är tillbaka men nej. Hinner förbi Klåveröd och Lotta på Åsen innan jag äntligen ser 5G uppe i hörnet på mobilen. Jag HAR åkt och rätt håll och är glad att jag bara har 35 minuter kvar av de ursprungliga 50. Det hade ju lika gärna kunnat vara 65 om lokalsinnet lett mig på andra hållet.

Hur som helst. En fantastisk dag. Och jag inser att jag kommer bli en ultralöpare av rang om hela löparbekantskapskretsen börjar fira på det här viset. Man kanske skulle skaffa sig lite yngre kompisar….

Man märker att man har börjat jobba när man inte hinner blogga!

Veckan har rasslat iväg i en faslig fart och här kommer snabbreprisen av vad jag egentligen hittat på!

Måndag: premiärbesöker Malmöfestivalen. Äter Olaols underbara hasselnötsglass och tjuvkikar på min barndomsidol Carola. Kan fortfarande alla låtar utantill även om det vore mer användbart att komma ihåg vad jag ska äta till middag och min kod till datorn.

Tisdag: efter 6 veckors frånvaro dags att återuppta mina klasser på gymmet.  Efter spinningen är jag hes i två dagar! Måhända att jag var lite överexalterad. Jobbigt var det i alla fall, även om jag slapp motvind…

Onsdag: 8 x 2 kilometersintervaller. Temperatur 26 grader. Inklusive upp och nerjogg 24 svettiga kilometrar. Det är tur att jag ramlar på dottern på sista intervallen så jag kan lura ner henne i plurret och sedan få någon som släpar hem mig efteråt. Väl hemma slänger jag i mig middagen och hinner på blotta SJU minuter duscha och göra mig redo för en kväll i parken med förhandsvisning av Tunna Blå Linjens första avsnitt (säsong 3). Sommarens varmaste kväll och premiären var världsklass. Längtar till september när vi får se resten!

Torsdag: ”Vilar” benen genom att stå upp i 1,5 timme och kolla på Malmö symfoniorkester och Infruset på Malmöfestivalens stora scen. Fin föreställning men det där med att stå upp alltså. Jobbigare än maraton. Äter festivalmat på Papa Piada som  smakar riktigt bra.

Fredag: Fredagslöpning med morgongerillan som vanligt. Hinner plocka ett par gator till Citystrides innan vi träffas. Skippar badet pga regn men cappuccinon efteråt är lika god som alla fredagar.

Och så har jag jobbat förstås. Snott ihop en budget, blivit klar, hittat fel, gjort om och gjort rätt.

Ikväll laddar jag för kalas. Har man uppfunnit och bjudit in till springkalas sedan man fyllde 40, finns det risk att man blir bjuden tillbaka. Och när ens vänner inte längre är 23 blir kalasen heldag.

I morgon springer jag 50 kilometer med Hanna och hennes löparfriends. Och så fikar och äter vi förstås. Ett vinnande koncept!