Det började dåligt. Glömde Garmin hemma och missade därmed alla chanser till att sätta Strava-rekord i backarna. Jag skäms för mina nördiga tankar men det kändes nästan lite lönlöst att starta… Nåväl, jag släppte min teknikhysteri och tänkte att jag ändå skulle få en sluttid från chippet. Gott så.

Det fortsatte dåligt. Vi valde att starta sist då vi båda var rädda för alla vinglande cyklister. Sist sist alltså. Tänkte att vi kunde jobba ikapp någon lämplig klunga. Vad vi inte tänkte på var att de vi kom ikapp cyklade för långsamt (liksom själva förutsättningen för att vi faktiskt kom ikapp). De som matchade vår fart kom vi helt enkelt aldrig ikapp. Trots att vi blåste på i 40 knyck…

De 40 knycken var förmodligen det som skulle göra hela resan speciell. Caroline tok-dog efter 25 km and the rest was styrfart. Caroline och jag är i vanliga fall jämnstarka på cykel. Hon är lite mer explosiv och slår mig i de korta backarna. Jag är som alltid seg och cyklar i från henne i de långa. Men vi cyklar bra ihop och båda får ut bra träning från våra gemensamma rundor.

Idag sliter Caroline för varje meter medan jag rullar tummarna. Vi cyklar i en fart som min 9-åriga dotter hade tyckt var långsam och min puls är knappt märkbar.  Det är SVÅRT att cykla så sakta. Men jag övar tålamod.

Kommer i mål 40 minuter efter vårt uppsatta mål. Pigg som en nötkärna och nästan helt opåverkad av de just avverkade 13.5 milen. Känns lite snopet efter dryga 5 timmar på cykeln så jag beslutar mig för att cykla sista biten hem från målet i Eslöv.

Under de 15 kilometrarna hem försöker jag bli så trött som jag borde ha varit efter själva Granfondon. Trycker på och låter det svida lite i benen. Underbara känsla.

Dagens lärdom. Det blir aldrig som man tänkt sig. Och man får vara glad för varje gång det känns bra i kroppen. Avundas inte Carolines strejkande kropp. Hon är dagens hjälte som fullföljde.

Dagens lärdom 2. Jag är faktiskt ganska stark i backar. Synd att jag inte kan bevisa det på Strava…