Har tillbringat en del timmar i solstolen med Sofie Sarenbrants bok Andra andningen. Boken utspelar sig under Stockholm marathon 2012 och det har varit nostalgi på hög nivå att återuppleva detta extremt kalla lopp. Kul med lite deckare i välkända miljöer liksom.
Anyway. På sidan 205 läser jag om en tjej som kissat i en buske och pga kylan inte kan få upp sina byxor igen. Hon står vid kanten med byxorna halvvägs nere, kall frusen och blottad. Jag skrattar igenkännande och berättar för Fredrik vad roligt att boken verkligen fångar de detaljer som jag själv har sett och upplevt.
– Hon har säkert läst din blogg säger han, men jag tror honom inte. Varför skulle hon göra det? Hon kanske har sprungit själv och det måste ju vara fler personer som blivit byxlösa längs banan.
Jag fortsätter läsa. I meningen efter beskrivs det konstigaste fenomen jag någonsin varit med om. Tjejen som springer fryser så att hennes underkropp domnar bort. Hon känner inte längre sina tights och tvingar sig själv att då och då titta ner för att försäkra sig om att de sitter kvar. HALLÅ!!! Det är ju jag! Precis så har jag beskrivit det i min blogg…
Visst kan det vara ett sammanträffande. Det är säkert fler som varit rädda att tappa byxorna inför tiotusentals löpare och publik. Men ändå. Jag kan inte låta bli och undra om hon faktiskt ramlat in på min blogg i sin research om loppet.
Himla häftigt i så fall.
Och för er som undrar: Ja, boken är läsvärd, och jag har haft svårt att slita mig från den. Frågan är om man vågar springa Stockholm marathon fler gånger…
