Det flyter nu. Sommaren är min bästa årstid. Jag mår bra av solen och värmen. Hela min kropp funkar bättre nu. Så jag passar på att njuta och ta vara på tiden för jag vet att det snart blir kallt och mörkt igen.

Unnar mig terräng och skog. Unnar mig jordgubbar i massor. Låter plånboken skrika lite extra för den där dyra maten med kvalitet, för jag vet att det är så mycket värt det. Sitter timtals i solen och bara pratar. Låter dammråttorna växa på hög. Där inne finns en verklighet och den finns kvar även i september. Nu vill jag vara ute. Varenda minut. Och låta solen ladda mina batterier.

Sen gick jag och fick ett jobb också. Bara sådär. Firar med jordgubbstårta för jordgubbar ska man äta tills man tröttnar. Om man ens kan tröttna.

Älska sommaren!

Har fått dille på mullbär. Ett bär som liksom smakar nöt. Inte sådär sött eller syrligt som de flesta bär utan bara nötigt och lent. Kombon med cashewnötter är oslagbar. Och har jag väl börjat kan jag inte sluta…

Snart växer det mullbär ur mina öron.

Jag har gjort en högst ovetenskaplig undersökning om den typiske svenskens favoritlunch. Sedan länge vet jag att jag äter mest och oftast. Att jag alltid är den som är hungrigast trots att jag oftast är minst och i rimlighetens tecken borde äta minst.

Folk tittar frågande på mina gigantiska portioner på samma sätt som jag inte alls kan förstå hur folk klarar sig utan lunch? Utan lunch. Hallå. Jag hade dött.

Men nu vet jag. För när jag sitter och gloffar min underbara laxlunch äter den typiske svensken något helt annat. Något som inte räknas som lunch och därmed liksom inte existerar. Något som finns i en påse och är lätt att ta med. Något man kan äta 100 stycken av utan att märka det och ändå kunna säga att jag äter ingen lunch.

Kan ni gissa?

Den typiske svenskens ersättningslunch: