Kommer ni ihåg vänsterbenet? Min suspekta skada som nästan ingen yrkeskår fann någon logik i. Det där benet som började spöka i augusti, högst tillfälligt och mirakulöst gick över, för att sedan komma tillbaka och slutligen försvinna i samband med Kristianstad trail i november. Jag kommer fortfarande ihåg det där snedsteget någonstans i mitten av loppet, som högg till något fruktansvärt och som skulle visa sig bli det sista jag kände av skadan. I december gav Vänsterbenet upp!
Jag har fått ett högerben.
Symptomen är exakt de samma som på vänsterbenet. Smärta i vardagssituationer och framför allt när jag sträcker på benet. Yoga är döden, löpning funkar helt ok. Men jag är inte orolig. Jag vet att jag tiggde om det genom att springa fyra maraton på tre veckor. Jag vet att folk säkert tänker ”vad var det jag sa???” bakom min rygg. Men det är fine. För jag vet vad som väntar och jag är okej med det. Det var värt det.
På fredag ska jag till Osteopaten. Samma som sist. Han som lagade mitt vänsterben när alla andra stod mållösa. Jag vet att han kommer att upptäcka att jag är sned, och att jag kommer behöva gå dit ett par gånger. Plånboken kommer att gråta en skvätt, precis som alla andra år när löp-ivern tagit överhanden. Men den är van. Den klarar det.
Han kommer be mig dra ner distanserna, men inte ens föreslå att jag sluta springa. Kroppen läker i rörelse och löpningen gör ingen skillnad i känsla efteråt. Jag kommer springa fint och försiktigt men jag kommer att springa. Njuta av hösten utomhus. I regn och i rusk, men mest i sol. När man inte springer lika ofta kan man ju välja sina tillfällen…
Jag vet att min vanliga yoga kommer kännas fruktansvärd och att jag kommer behöva ändra fokus till andra områden än de framåtfällningar och höftöppnare som jag älskar. Hej bakåtböjningar liksom! Ett bra tillfälle att lära mig tycka om er!
Jag är medveten om att det kommer att ta ett tag. Sen är det något som hoppar på plats och allt är frid och fröjd.
Jag vet det eftersom det här är MIN skada. Jag uppfann den. Den heter Anna-ben och är förutsägbar. Nu bockar vi av högerbenet och sen har jag provat båda. Då finns det liksom inte fler ben att hemsöka. Nu återstår att se om Högerbenet är lika bra på skriv brev som Vänsterbenet…
