Anna-ben

Kommer ni ihåg vänsterbenet? Min suspekta skada som nästan ingen yrkeskår fann någon logik i. Det där benet som började spöka i augusti, högst tillfälligt och mirakulöst gick över, för att sedan komma tillbaka och slutligen försvinna i samband med Kristianstad trail i november. Jag kommer fortfarande ihåg det där snedsteget någonstans i mitten av loppet,  som högg till något fruktansvärt och som skulle visa sig bli det sista jag kände av skadan. I december gav Vänsterbenet upp!

Jag har fått ett högerben.

Symptomen är exakt de samma som på vänsterbenet. Smärta i vardagssituationer och framför allt när jag sträcker på benet. Yoga är döden, löpning funkar helt ok. Men jag är inte orolig. Jag vet att jag tiggde om det genom att springa fyra maraton på tre veckor. Jag vet att folk säkert tänker ”vad var det jag sa???” bakom min rygg. Men det är fine. För jag vet vad som väntar och jag är okej med det. Det var värt det.

På fredag ska jag till Osteopaten. Samma som sist. Han som lagade mitt vänsterben när alla andra stod mållösa. Jag vet att han kommer att upptäcka att jag är sned, och att jag kommer behöva gå dit ett par gånger. Plånboken kommer att gråta en skvätt, precis som alla andra år när löp-ivern tagit överhanden. Men den är van. Den klarar det.

Han kommer be mig dra ner distanserna, men inte ens föreslå att jag sluta springa. Kroppen läker i rörelse och löpningen gör ingen skillnad i känsla efteråt. Jag kommer springa fint och försiktigt men jag kommer att springa. Njuta av hösten utomhus. I regn och i rusk, men mest i sol. När man inte springer lika ofta kan man ju välja sina tillfällen…

Jag vet att min vanliga yoga kommer kännas fruktansvärd och att jag kommer behöva ändra fokus till andra områden än de framåtfällningar och höftöppnare som jag älskar. Hej bakåtböjningar liksom! Ett bra tillfälle att lära mig tycka om er!

Jag är medveten om att det kommer att ta ett tag. Sen är det något som hoppar på plats och allt är frid och fröjd.

Jag vet det eftersom det här är MIN skada. Jag uppfann den. Den heter Anna-ben och är förutsägbar. Nu bockar vi av högerbenet och sen har jag provat båda. Då finns det liksom inte fler ben att hemsöka. Nu återstår att se om Högerbenet är lika bra på skriv brev som Vänsterbenet…

14 Kommentarer

  • Svara
    Pernilla
    27 september, 2017 kl 19:39

    Personer som säger vad var det jag sa är aååå tråkiga!! Själv ligger jag i soffan med fullständig vila. Första gången som det känns akönt. Bruten arm och skitont, tur att man inte springer med armarna! Krya på högra Annabenet😍

    • Svara
      Anna
      28 september, 2017 kl 14:53

      Eller hur! Fast dom finns alltid. Men skitsamma. Jag kunde ju ha sagt det själv, för jag tiggde lite om det. Men vad fasen. Ibland är det värt det. Bryta armen låter jättetrist. Använd inte klackeskor fler gånger :)

  • Svara
    Ingmarie
    28 september, 2017 kl 00:13

    Det mesta går över ock såklart detta också gör det! Mina (ja jag har flera…) har en varsin ”svart” bok där de skriver ner mina skumma skador som ingen begriper sig på. Kanske skulle kunna bli en bestseller! ;-)

    • Svara
      Anna
      28 september, 2017 kl 14:54

      Vi kan ge ut en tillsammans. Som alla naprapater/kiropraktorer/whatever borde ha i sin bokhylla. Tillsammans har vi hog haft allt :)

    • Svara
      Pernilla
      28 september, 2017 kl 15:16

      Nej varför klackskor när det finns joggingskor! Det får bli mer lopp istället så slipper man festerna! ;) Loppen är ändå bäst!

  • Svara
    A-mamman
    28 september, 2017 kl 09:19

    Låter klokt på alla sätt och vis. Bli behandlad och spring när det känns bra. Heja!

    • Svara
      Anna
      28 september, 2017 kl 14:55

      Det är en bra plan! Det kommer bli bra!

  • Svara
    Johanna
    28 september, 2017 kl 10:29

    haha, känner igen det där. skönt att du vet vad det är och att det kommer att lösa sig. Lycka till med läkandet av benet :)

    • Svara
      Anna
      28 september, 2017 kl 14:55

      Tack tack :)

  • Svara
    Mia
    28 september, 2017 kl 10:55

    Som jag har väntat på högerbenet! Det kanske är aningens egoistiskt av mig eftersom det då betyder att du har ont…. Glöm att jag skrev det där. Jag hoppas såklart att det ordnar upp sig så fort som möjligt, men se till att få ett brev först…

    • Svara
      Anna
      28 september, 2017 kl 14:56

      Haha, din elaking! Jag ska sätta en penna i handen på benet (EEEEH?) så du blir nöjd och sen kan det väl få gå över? :)

  • Svara
    Erika - Löpningen & jag
    28 september, 2017 kl 12:45

    Visst älskar man terapeuter som låter en att fortsätta springa?! Det är dem man gärna går tillbaka till, för man vet att dem inte är så tråkiga av sig ;D

    • Svara
      Anna
      28 september, 2017 kl 14:57

      Men eller hur! Jag var hos en en gång som tyckte att jag borde tagga ner för jag var ju faktiskt över 40. Då behöver kroppen ta det lugnt. Jo tjena. Gick aldrig dit igen….

  • Svara
    Nina
    30 september, 2017 kl 08:41

    Någon kommenterade redan det jag tänkte, att folk som genast ska truta med munnen och säga vad var det jag sa, ligger väldigt långt ner på min priolista! Det är så mycket man man kan säga mycket om ofta, man kan vara efterklok och förklok… och så kan man vara bitter. Eller. Vara som du Anna, ta det för var det är! Hälsa benet från mej!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.