Löpning

 
(Bilden lånad från marathon.se)

Hade lite svårt att bestämma mig för vilket löppass jag skulle köra idag. Med lördagens urladdning i bagaget ville jag inte köra så tufft, och med tanke på onsdagens utmaning ville jag inte köra så långt…  Det fick bli ett lite-av-varje-pass: uppvärmning, löpskolning, lugnt och fint-löpning, fartökningar mellan lyktstolpar, backstudsar och nedjogg.

Uppvärmningen gick fint. Kände mig lätt i benen och kilometrarna tickade fort fast än min andning var lugn. Sen var det dags. Löpskolning. Skipping, tripping, you name it.

Börjar med låg skipping. Fast först efter att ha tittat minst tjugoåtta gånger över varje axel. Ingen här. Ingen där. Kör. Hinner ett par meter så dyker en bil upp i fjärran. HERREJESUS nån kan se mig. Springer som vanligt igen tills bilen passerat.

Drar upp knäna framför mig, pendlar med armarna. Flåsar som en blåsbälg men kommer inte många meter. Ser en mamma med barnvagn i ögonvrån, låtsas som det regnar och springer vidare.

Beslutar mig för att pausa löpskolningen till jag kommer till en avlägsen grusväg, där kan INGEN se mig. Springer dit fast besluten om att riva av både hälkickar och sprättsteg.

Meeeen. På den öde, öde vägen finns två hus. I vardera hus bor en farbror från dinosauriernas tid. En sån som snyter sig i tygnäsduk och lägger tillbaka i fickan. Som på en given signal när jag närmar mig, kommer BÅDA farbröderna utlunkandes för att kolla posten. Skiter i sprättstegen och springer förbi. Hinner med några hälkickar innan det är dags för fartökningar mellan lyktstolpar.

Har valt sträckan med omsorg, flack och utan svängar. Bara tuta. Finns bara ett problem som ganska snart uppenbarar sig: vägen saknar lyktstolpar. Får improvisera: till nästa träd, till lekstugan, till växthuset. Funkar ganska bra. Tills vägen smalnar av och jag närmar mig ån i Kävlinge. Här har hela Kävlinges pensionärer valt att ta dagens promenad. Att spurta förbi en pensionär på denna smala väg hade förmodligen satt pensionären i spinn så det vågar jag inte. Startar istället varje spurt efter passerad pensionär och forsätter tills jag möter nästa. Ett nytt inslag i löpskolningen – undrar om jag ska tipsa Anders Szalkai…

 
Stretching ute i solen efteråt – härligt!

Förra året skrev jag så här. Och jag liksom bad om er hjälp att hindra mig om jag någon gång skulle komma på liknande idéer.

Nu är tiden inne. Det är nu ni ska hindra mig. För jag har precis bestämt att jag ska göra om det igen. På onsdag bär det av – 23 km ogenomtränglig (nåja, det kändes ju så!) terräng från Genarp till Skrylle.

Och nu ber jag er igen – fast lite tvärtom. Hindra mig inte. Jag vill prova 2010 års vingar. Se om dom är lite mer på hugget än förra årets modell. Jag längtar!

Idag har jag provat nått nytt: OLGOR!

För er som inte är så insatta i löpningens alla mysterier så är det ett alldeles särskilt intervallpass där man varierar mellan två olika farter – strax över resp strax under tröskelfart. Varje intervall är 2 km och uppbyggd enligt följande:

400 m över tröskelfart
400 m under
300 m över tröskelfart
300 m under
200 m över tröskelfart
200 m under
100 m över tröskelfart
100 m under

Sen ska detta upprepas 3-5 gånger med ca 3 minuters vila emellan. Inom varje 2 kilometers –intervall är det INGEN vila. Och “under tröskelfart” innebär fortfarande hårt arbete.

Så här sliten ser man ut efter Olgor…

Så hur gick det?

Jag var nervös hela dagen. Hela upplägget verkade sjukt jobbigt. Dessutom var det svårt att hitta två hyfsat platta kilometrar utan motvind. Letade länge innan jag vågade trycka på startknappen.

Hade fått direktiven 4:00 min/km resp 4:30 min/km från coachen. Den högre farten var inga problem, det var när jag skulle hålla tillbaka lite men fortfarande springa ganska snabbt, som det var svårt att träffa rätt.  Det räckte med att jag tappade fokus i några sekunder (en sväng, ett gupp, en brunn, hånglande tonåringar…) så tappade jag farten för mycket. Några låga hamnade på 4:49 utan att jag menade det. (Typ som när man glömmer gasa bilen när det är en lugn låt och kör för fort när det är en ösig!)

Anyway. Det var kul att prova även om jag tror man behöver ett par gånger för att lära känna sina farter och hur stor skillnaden egentligen är. På det igen bara! Fast först myslöpning, man ska inte intervallträna för ofta, det är ju jobbigt…

Viveca och jag har aldrig någonsin tur med vädret. Är det inte ösregn så är det hagelskurar. Tills idag. I strålande sol mötte vi upp Linn och Jane i Lomma för en runda tur och retur Malmö.

Jag och Jane körde tvilling-stilen, med helsvart och väst…

Målet för dagen var Slottsträdgårdens café i Malmö dit det skulle vara 15 km. Sen fika och hem igen.  Allt i en lugnt och behagligt prattempo.

 
Tre glada på väg ut ur Lomma.

Vi fick en fantastisk tur ut ur Lomma och sen via Alnarp. Nyutslagna träd, doft av vår, solen i ansiktet och nästan ingen vind. Väl inne i Malmö blev det sen några tråkigare kilometrar genom ett industriområde innan vi nådde Västra Hamnen och Turning Torso.

Och så bildbeviset – vi kom till Malmö till slut.

Här började klockan visa lite för många kilometrar för att det skulle kännas helt bra. Linn hade en tid och passa och coach F hade med nöd och näppe gett tillstånd till 30 k. Då kunde jag ju inte komma hem med 35…  Vi fick tänka ut en plan B för att komma hem kortaste vägen.

 
Fascinerade av det fina körsbärsträdet glömde vi att resten av bakgrunden inte var så fin…

Framme vid kaféet kl 10.55, fem minuter innan öppningsdags. Doften av nybakade kanelbullar var helt oslagbar, och inte blev det sämre när man fick komma in och se alla ljuvliga bakverk. Matvalet föll dock på en laxbaguette, eftersom jag började känna mig hungrig och ville ha tillräcklig energi för hemvägen.

Så här glad blir man på kafé!

Vår klädsel väckte uppmärksamhet och det var fler än en som frågade om vi hade SPRUNGIT dit. Som om det var det konstigaste i världen. När vi berättade att vi sprungit 17 km för en fika, trodde de förmodligen inte att vi hade alla hönsen hemma. En efterrättskaka senare var vi redo för hemvägen.

Sprang via stationen i Malmö för att släppa av Viveca. Efter 3 veckors förkylning kunde ju 20 km liksom räcka som uppstart. Klokt tänkt!

Vi andra knatade vidare mot målet i Lomma. Kilometrarna rullade förbi rätt fort och helt plötsligt var vi inne i Lomma. FRAMME, tänkte jag. Fast då visste jag inte att Lomma var lika stort som hela Svealand. Vi sprang och sprang och det tog liksom inte slut. Men jag var pigg i kroppen så det gjorde inte så mycket. Längtade mest efter vatten eftersom det nu började bli ordentligt varmt.  Hade förvisso tre flaskor runt midjan men det kändes för jobbigt att dricka.

Efter dryga 3 springtimmar nådde vi målet. Humöret fortfarande på topp och benen kändes fräscha hela vägen. Nu smider vi planer för nästa tur – 60 km i sommar. Då får man fler än ett fikastopp väl?