Kävlinge-Umeå

Fulltankade med ny energi sa vi i morse hejdå till barn och svärföräldrar för att fortsätta vår resa norrut.

Dagens etapp bjöd på medvind större delen av sträckan och vi kunde köra på i betydligt högre hastigheter än tidigare. Vid infarten till Rättvik råkar vi ut för resans första incident. Det är Fredrik som fipplar med gps:en och missar en död grävling som ligger på marken rakt framför honom. Han väjer hastigt och lyckas undkomma grävlingen med minsta möjliga marginal. Uppfattar hans vrål och hinner själv svänga undan. Vågar inte tänka på vad som hänt om han kört på den. En grävling i 45 knyck och vi hade nog varit varsitt nyckelben fattigare.

Några mil senare börja våra rumpor protestera. Vi sjunger för att bibehålla humöret:

Min stjärt den har tre skavsår
Tre skavsår har min stjärt
Och har den ej tre skavsår
Så är det ej min stjärt

(melodi: min hatt den har tre kanter…)

Skrattar våldsamt och inser hur jobbigt det är att skratta och cykla samtidigt…

Äter lunch efter 50 km och får värsta palt-svackan. Det är som att energin inte kommer ut i blodet. Vill egentligen bara somna men trampar snällt vidare tills energin sakta men säkert rinner till. Därefter har vi riktigt flyt och benen trummar på.  Vid 91 km hjälper inga sånger i världen mot våra rumpor. Vi kliver av och lägger oss raklånga på asfalten och stretchar.

Ju längre resan lider ju mindre bryr man sig om saker och ting. Att lägga sig ner på en busshållplats känns helt normalt. Och jag bemödar mig inte längre om att gå längst in i urskogen varje gång jag ska kissa. Bakom cykeln kan ingen se mig… eller?

Sista 5 milen rinner iväg. Fredrik kör lite för fort över ett fartgupp vilket gör att hans telefon hoppar ur hans ficka och kraschlandar i marken. Den ser inte helt normal ut längre och Fredrik klassar den som trasig. Jag är glad så länge den klarar av att skicka ut vår position…

På tal om position. Det bor ett spöke i vår gps. Varje gång vi kör i en rondell hänger sig gps:en. Aldrig annars. Kan någon förklara detta för mig? Jag tycker det är lite läskigt!

Bollnäs är annars en världsmetropol jämfört med tidigare besökta platser. Vi tänkte ta en kvällspromenad för att utforska omgivningarna men sängen liksom sliter och drar i mig. Får begrunda utsikten från vårt hotellfönster istället. Det ser riktigt fint ut.

Fin var även buffén på hotellet. Tre salladstallrikar, en stor portion mat och lite efterrätt senare så är jag nöjd. Om Scandic hotelll i Bollnäs går i konkurs så är det vi som ätit dem ur huset…

VI har haft en fantastisk vilodag med god mat, massage och besök av våra söta barn! Har även hunnit filosofera lite över VARFÖR vi gör denna resa?

En resa som…

…tar nära två veckor av vår semester.

…kostar oss minst lika mycket som en resa till Grekland.

…ger oss mindre fritid än när vi jobbar (nej det känns inte som fritid när vi trampar!)

…ger oss läskiga sår i baken.

Och vi kunde faktiskt inte riktigt motivera det för oss själva. Är det utmaningen? Är det galenskapen? Är det den underbara känslan när man väl är framme?

Förmodligen en kombination av de tre. Toppat med alla knäppa saker vi får se längs vägen. Som Hällefors. Hallå, hur många raggare kan det finnas på ett och samma torg? Med backspeglarna inlindade i rosa lurv. Eller hotellet i Mullsjö där personalen gått hem när vi kom, lagt nyckeln i brevlådan och skrivit en lapp att kocken gått för dagen. INNAN klockan 18.

Ja vi får sannerligen mycket äventyr för pengarna i alla fall. I morgon är det dags igen. Då är det Bollnäs som får besök!

Tour de France kan slänga sig i väggen – de riktiga alperna finns i Dalarna…

Efter gårdagens sammanbrott var jag minst sagt tveksam till om jag verkligen skulle fixa dagens långa etapp. Lätt träningsvärk i benen, låren hårda som tegelstenar och fyllda med slagg. Lyckades övertala Fredrik om en tigerbalsam-massage, som han under vissa protester ställde upp på… Skrek oavbrutet de första tio minuterna innan spänningarna släppte och musklerna återfick en något mjukare form.

Vet inte om det var massagen som gjorde det, men så fort jag satte mig på cykeln i morse kände jag att det här skulle bli en bra dag. Benen var pigga, humöret på topp och jag var laddad att sätta tänderna i sista etappen innan vilan.

Efter bara en kvart kommer en skylt: “beläggningsarbete 0-6 km”. Jag säger till Fredrik att det säkerligen betyder att vägen efter 6 km inte har någon beläggning, men han tror mig inte. Det visar sig att jag har rätt, 6 km senare börjar vår 30 km långa resa på grusväg…

Men idag har jag horn i pannan. Jag plöjer fram över gruset, matar tramptag efter tramptag. Känner mig stark och oövervinnerlig. Inget grus i världen kan stoppa mig. Så kommer en backe. Det är inte bara en grusig backe utan en VÄLDIGT lång och brant backe. Lite nervös över att tappa styrfarten överväger jag att hoppa av och gå. Men eftersom jag lovat mig själv att inte gå i en backe förrän jag är pensionär så är det bara att trampa på… På lägsta växeln, sakta sakta, betar jag meter för meter. Och då vet jag inte att denna backe bara är början på vad som ska bli värsta backetappen!

I nära 10 mil trampar vi utan att se en enda människa. Det går upp och det går ner, men det går väldigt sällan bara rakt och platt. Vi är mitt ute i INGENSTANS. Vi har ingenstans att fylla på vatten och ännu mindre någonstans att äta. Energin dalar och jag tvingas ta till en nödenergi-kaka för att överhuvudtaget få runt tramporna. Strax därefter ser vi en skylt till en restaurang, naturligtvis högt uppe i en backe. Kör upp bara för att upptäcka att det är stängt. Ett helt gäng höjdmeter i onödan. Ner igen, fortsätter trampa tills äntligen en restaurang dyker upp. Vi är i NÅS. Världens metropol… Restaurangen är riktigt sjabbig. Men just då kvittar det, vi behöver mat. Beställer en spaghetti och köttfärssås och får en portion som räckt till en hel armé. Den slinker ner.

Efter lunch har vi 8 mil kvar. När man tänker på det som 8 mil till vilodag känns det inte så farligt. Vi trampar vidare. Passerar Leksand som känns som världens största stad i jämförelse med de ställen vi cyklat igenom. Retar oss på alla bilar och fortsätter framåt.

Strax innan kl 18 når vi hotellet i Tällberg. Stretchar, duschar och äter jordens godaste middag. Den kostar en halv förmögenhet men vi är värda varenda krona. Vi har cyklat 72 mil, vi är halvvägs framme och vi har en vilodag tillsammans med våra übersöta barn framför oss. Livet är rätt gott just nu!

När vi kommer in på hotellrummet ser vi denna vinflaska:

Kan det vara en slump?