Ja vi har cyklat idag igen…
Idag bjöd Sverige på sin allra finaste natur. Berg, dalar och spegelblanka sjöar. Det är nästan så man blir religiös när man ser allt det vackra. Och mycket av det fick vi se bara för att vi råkade välja en (just det!) grusväg…
Fast “råkade” var fel ordval. Det var ett ytterst medvetet beslut. 12 km grusväg eller 80 km asfalt… Vi chansade. Cyklade så sakta att vi nästan välte. Allt för att minimera punka-risken. Och det höll.
Mitt någonstans i obygden hittade vi ett Thailändskt tempel och en thairestaurang. Efter gårdagens två gånger skräpmat kändes det underbart med lite riktig föda.
Med undantag av de första stapplande milen innan jag vaknade höll vi ett ganska bra tempo idag. Ända tills bara någon kilometer återstod. Då kom vi till backen BACKEN, som ledde upp till hotellet. Jag skämtar inte när jag säger att hotellet ligger OVANFÖR en backhoppsbana. På bara någon kilometer klättrade vi 180 höjdmeter. Jag flåsade, stånkade och snoret rann. Till skillnad från resten av den här trippen, som nog mest klassas som söndagscykling, blev de avslutande kilometrarna värsta maxpulscyklingen. Med risk för att välta av bristande styrfart fanns ingen annan utväg än att snällt trampa vidare, fastän varenda kroppsdel skrek åt mig att sluta.
Shit holy banana. Nu väntar 1 dags vila i världsmetropolen Sollefteå innan vi tar de sista två etapperna. Kan inte fatta att vi är så nära nu.
Och för er som undrar hur det gick med slangarna: de höll, men med minsta möjliga marginal. Sedan cyklarna hamnat på vårt hotellrum har all luft på Fredriks framhjul sakta men säkert pyst ut… Tur att det finns slang i Sollefteå!
