9 grader och sol. Barnfritt och därmed alla möjligheter att hitta på PRECIS vad som helst. Vi valde sällskapscykling på Söderåsen.
Efter 2,5 km låter det BRAK bakom mig. Fredrik skriker till men jag kan inte vända mig om. Befinner mig mitt i en brant backe (som på bilden ovan ser helt platt ut) och vet att jag välter om jag slutar trampa. Tar mig upp, gör en u-sväng och åker ner igen för att se vad som hänt.
Kedjan har gått av på mitten och våra långpassdrömmar grusas i ett nafs. Vi har åkt en halvtimme med bil och tanken på att åka hem igen lockar måttligt.
Som tur är har Fredrik programmerat gps:en vilket gör det möjligt för mig att fortsätta på egen hand. Även fast jag lovat mig själv att aldrig någonsin följa gps-spår igen. Jag vet ju att det kan leda till vildsvin, taggbuskar och total vilsenhet.
Fredrik har ett par gamla löparskor i bilen. De får duga. Han byter mountainbike mot löpning. I cykelbyxor som ska visa sig ge härliga skav i blöjområdet… Plattslitna skor är heller ingen höjdare off road, men ändå ett bättre alternativ än att åka hem och sura.
Så. Jag cyklar själv. 50 km mestadels på grusvägar. Ett avsnitt i leran som håller på att dräpa mig. Paniken när jag inser att jag kommer att välta och bli blöt. Maxpulsen som uppkommer när jag vägrar möta leran och larmar på med kroppens ALLA muskler i ett desperat försök att komma levande igenom. Lättnaden när jag får fast mark under hjulen. Och det roliga i att istället få välta i jordens största lövhög.
Det blev en bra dag. Fast utan sällskap.
