Aktuellt

När jag väl får till träning tillsammans med andra är det jätteroligt. Men ibland är det så galet omständigt att få ihop det att det liksom inte är värt besväret.

 
Älskar när sällskapet bara finns där. Utan att man behöver ägna hela veckan åt att rodda ihop det… (Foto: Andreas Löfstrand)

Först ska det synka med när folk INTE har sina barn, när de INTE jobbar, är skadade eller förkylda. När man väl hittat en tid ska det funka med egna familjen, jobb, mattider och regnoväder. Det känns som hela dagen går utan att man vet vad som ska hända. Att man sitter och väntar på besked från tusen utslängda krokar och i slutändan blir det man själv som står där ändå. För att livet kom emellan överallt. För att kalendrar inte sammanföll.

Så får man ge sig ut klockan 18 fast man hellre sprungit klockan 10. För att man trodde man skulle få sällskap som man inte fick. En krok kvar till kvällens sällskapslöpning. Håll tummarna nu hörrni, jag är sällskapssjuk!

Jag har vetat sen de släppte platserna till 2014 års lopp att jag även skulle springa 2015. För att Helsingborg marathon råkade få äran att bli min varje-år-till-jag-blir-hundra-grej. Loppet jag skulle åldras med, och springa med rollator och ALLA-40-LOPPEN-tröja vid fyllda 80.

Ändå har jag inte anmält mig förrän nu. Det blir så definitivt när man anmäler sig. Då måste man ju liksom ta tag i sitt liv och börja fokusera. Och det kan ju vara dags med bara 47 dagar kvar…

Och själva anmälan var som att slå på strömbrytaren till peppförrådet. Läste min egen bloggrapport från förra året och taggade till. Lästa andras. Nedan följer mina bästa minnen och sjukt bra motiv till att du ska göra mig sällskap i Helsingborg. För visst kommer du?

Loppet startar i svagt medlut. Bara en sån sak. Man får känna sig stark från start! Den branta uppförsbacken på slutet ägnar man inte en tanke, här bara njuter man. Folkfest och fint väder med strandvyer.

Ett smart drag är att springa med Stålmannen. Då får man njuta av publikens jubel från start till mål. Hittar man ingen Stålman att springa med kan man klä ut sig själv. Jag hade lätt valt Fåret Shaun. Fast det känns varmt och jobbigt med ullkostym. Smartare att ta draghjälp av någon annan…

Vill man inte leka Fåret Shaun kan man titta på hans kompisar längs banan. Banan går nämligen inte bara genom stan utan även genom hagar, ängar och skog. Får man tråkigt kan man ha djurbingo och pricka av hur många man ser.

Lyckas man pricka in djuret ELEFANT har man förmodligen haft tur när man passerat genom arenan. Vet inte om det blir cirkus även i år, men jag hoppas det. Det var grymt!

Ja sen var det den där uppförsbacken mot slutet. Se den som ett tillfälle att jogga förbi folk som kroknat. Så farlig var den inte…  Dessutom vet jag att det finns Helsingborgare som kommer till undsättning och bjuder på kaffe om du av en händelse skulle få kramp. Tänk på att kafferep kan leda till att din värsta fiende glider förbi dig i resultatlistan så stanna inte för länge och fika…

Sen är det typ nerför. Och en en evighetslång målraka längs stranden. Känslan av att ha genomfört uppfyller hela kroppen. Lycka och glädje. Och längtan efter en cappuccino.

Sen kommer den största utmaningen. Att ta emot allt roligt i målgång utan att ha en påse att stoppa det i. Att balansera tidning, frukt, återhämtningsdryck, överdragsponcho och andra roligheter kan bli övermäktigt även för en marathonlöpare. Men jag hoppas de har investerat i påsar till årets upplaga.

Så. Visst låter det kul? Anmäl dig här vettja. Sista anmälningsdag är den 16/8.

Jag har lätt för att gnälla över vädret. Jag älskar ju värme. Men man blir ju inte lyckligare av att gnälla. Därför tog jag mig ut och trotsade eländet. Sprang 5 x 1200 meter i hysterisk vind och med duggande småspik från himlen. Och vet ni. Jag älskade det. 
 

Man känner sig nämligen aldrig så härligt galen som när man är på väg att blåsa av vägen. När håret står åt alla håll och kilometertiderna är så långsamma att klockan går på autopaus. När man sedan vänder, lyfter fötterna och bara flyger fram. Känner sig som en raket.

Säga vad man vill om trettio grader och sol, men en sån här cool runda hade jag inte snott ihop i det vädret!

Mitt bloggande har gett upphov till en rad nya ord och fenomen. Här är tre av dem:

Bloggpaus – en paus man bara MÅSTE ta för att skriva ett inlägg. Gärna precis när maten ska lagas. Man tjatar sig till sig pausen genom att lova att den bara tar 15 minuter, men den blir alltid minst 30…

Fotointervaller – när man springer i grupp och plötsligt gör ett ryck, springer sitt fortaste, tvärvänder och tar en bild. Misslyckas i nio fall av tio eftersom det är så sjukt svårt att pricka avtryckarknappen när man är svettig, trött och darrhänt.

Bloggkompis – någon man aldrig har träffat men liksom känner ändå. Som man gladeligen berättar om vid middagen fast ingen riktigt bryr sig.  ”Löpar-Stina” är kanske inte lika verklig för övriga familjen som för mig…