Aktuellt

Gick och undrade varför jag inte fått en enda kommentar på bloggen när jag insåg att jag inte ens hade bloggat…

Istället för att blogga testsprang jag mitt sår och det funkade alldeles utmärkt. Med såret alltså. Resten av benen springer fortfarande i klister.

Med Helsingborg marathon på ingång har jag inte tid med sånna här trams-ben. Tänkte att en 150-milaservice och massage kunde vara på tiden. Därför ägnade jag resten av dagen åt hitta tid hos naprapat och massör. Passade på att boka frissan också när jag ändå var igång.

Ska det vara ska det vara ordentligt!

Idag blev jag smått religiös efter att ha haft ett enda långt Hallelujah moment på cykeln. Nästan så jag förstår varför folk blir cyklister…

Ska bara provcykla såret lite.  De ”närmsta dagarna” i mitt träningsförbud borde vara passerade. Fredag är ju närmast torsdag. Sen kommer lördag. Söndag är ju flera mil från torsdag…

Anyway. Det blåser jättemassor men trots all rimlig logik får jag aldrig motvind på min runda. Med undantag av 200 meter där jag får kriga mig fram. I övrigt går det galet lätt och benen känns pigga och starka. Tre dagars ofrivillig vila gör helt uppenbarligen underverk för trötta ben.

Känner mig som ett barn som precis lärt sig cykla. Skrattar när vinden lyfter tag i mig och lyfter mig i sidled.  Börnar förbi en traktor och gör en mental lång-näsa åt den. Glad i hela kroppen att äntligen få röra på mig.

Idag är dagen då allt händer. Då facebookflödet svämmar över av roliga saker. Då lyckliga människor springer, simmar, cyklar, tar ut sig, utmanar sig, funderar varför, förstår varför, blir stolta, nöjda och glada. Upplever träningsglädje extra allt. Dagen då jag tar en skogspromenad med plåster på underbenet…

Men jag är inte bitter. För idag ska jag hålla tummarna.

För att Malin vinner över Mustafa i Halmstad. (Klicka på länken för en våldsamt spännande film…)

För att mina träningskompisar rockar mellan Sälen och Mora, och för att alla kommer hem utan skrapsår.

Cykelvasan 2012. Jag rockade. Fredrik fick skrapsår…

För att gänget som springer över hela Skåne ska ha en fantastisk dag. Att de får behålla sina fotsulor intakta och att jag lyckas pricka in dem för en hejarinsats i eftermiddag.

För att alla järnmän och kvinnor får ett galet trevligt Ironman.

För att mitt läk-kött är av bästa kvalitet så att jag snart får vara med och leka!

Hur kan man ens gnälla över att springa Prinsens minne i 27 grader? Jag hade hellre sprungit i 35 grader än att tillbringa fyra timmar på akuten med jack i underbenet, och därefter få träningsförbud! Men det var så det blev. Bilden nedan visar INTE mitt knä. Det är framsida underben som är svullet…

Jaha tänker ni kanske, hur får man ett jack i underbenet bara sådär? Jo, man hoppar box jumps. Med tunga ben som inte riktigt lyder.

Redan på första hoppet märker jag att spänsten inte finns där.  Jag brukar inte ha problem att komma upp men jag behöver ladda och koncentrera mig mellan hoppen. Nu känner jag mig lite stressad. Det är mina 10 hopp som ska avgöra hur länge alla andra jobbar på sina stationer. Eftersom jag vet att jag brukar ta god tid och ladda ett tag inför varje hopp ser jag framför mig hur de kommer att få göra chins i flera minuter…

Skänker en tanke till deras stackars lats och försöker liksom öka tempot lite. Det går sådär. Kommer inte upp utan snubblar på kanten och studsar som en gummiboll ner på golvet. Landar i en hög och tycker mest det är pinsamt. Upp igen och låtsas som det regnar.

Det gör inte alls ont och än har det inte börjat blöda. Tittar ner på underbenet och ser ett HÅL. Rent logiskt borde hålet vara långt efter kanten på lådan, men hålet är runt, litet och djupt. Jag säger HEJ till benet där innanför och tycker det känns rätt äckligt.

Blir omplåstrad av instruktörskollegor som övertalar mig att åka till akuten och sy. När jag har sett hålet säger jag inte emot…

Spenderar fyra timmar på en pinnstol innan jag blir sydd. På informationsbladet står det att man inte får ägna sig åt fysisk ansträngning de första dagarna. Frågar doktorn om det verkligen är sant, jag ska ju springa halvmara…

Han bara skrattar åt mig och säger att nu slipper jag det!

Jag vill inte slippa. Jag vill springa i 27 graders värme. Jag hade sprungit baklänges om jag bara fått springa.

Ja ni fattar. Det är surt nu.