Aktuellt

Jag fick en fråga om jag ville springa Hovdalaleden i helgen. Och eftersom Hovdala är fint och springa är kul svarade jag JA. De FEMTIOSJU kilometerna till trots…

Det är först när min medlöpare skriver något om att hon är nervös som jag börjar förstå vidderna av mitt snabba svar. Hon är nervös för att hon inte sprungit längre än 50 kilometer sedan Tjörnarparen i februari. Men JAG har inte sprungit 50 kilometer sedan Tjörnarparen FÖRRA februari…

Dessutom visar de tidiga prognoserna att det ska regna hela dagen. Något som blev reviderat i senaste uppdateringen, men som säkerligen ändå kommer att hända. För så funkar SMHI, det har jag lärt mig. Det som sägs först, är så det blir.

Så nu sitter jag här på en torsdag och ojar mig lite. Vad har jag gett mig in på? Tur att det finns en sportstuga med kaffemaskin på kilometer 40…

Vad gör du i helgen?

Efter tre magiska rundor i soluppgång och sommarvärme kraschade jag idag i verkligheten.

Jag ska springa efter jobbet och sitter halva eftermiddagen och tittar ut. Ångestfyllt ser jag hur träden blåser åt alla håll. Folk går förbi med bistra miner och snart ska det visst börja regna också. Det är kallt inomhus och jag jobbar i fleecetröa och raggsockar (hej hemmakontoret!). När klockan närmar sig fyra är det dags. Det finns ingen återvändo.

Hinner 1,5 kilometer innan regnet kommer. Det öser ner. Och med motvinden rätt i ansiktet är det minst sagt kyligt. Jag känner att jag grimaserar när jag försöker stånga mig fram. Och mitt i misären tänker jag, det kommer i alla fall bli en bra bild till Instagram. Fast jag får vänta med den. Måste få upp värmen först och riva av de där trösklarna jag programmerat i klockan. Men sen. Då ska jag ta en bild på en blöt katt, med håret åt alla håll och en bister min. Tillbaka till verkligheten ska det stå under. Och jag ska få folkets medlidande…

Fast lagom till passet är klart tittar solen fram. Himlen blir magiskt färgad. Och allt ser underbart ut.  Ingen kommer ens tycka lite synd om mig som gick ut i det där vädret.

Och när jag ser bilderna tänker jag: Vilken magisk kväll. Fula grimaser och kalla händer är sedan länge förträngda och bortglömda!

Förra gången vi var i Menton blev det lite väl äventyrligt. Jag sprang först vilse i ett slott, men det var ju ändå lite coolt. Att springa vilse bland vildsvin var snäppet mindre kul…
Därför tar jag det säkra före det osäkra den här gången. Springer på säker mark. Med havet vid sin sida har man liksom inte samma oändliga möjligheter att komma fel.

Det kan låta tråkigt att springa fram och tillbaka, men det är världsklass. Varje gång. Första dagen tar jag väster mot Monaco, andra dagen öster mot Italien. Och tredje blir en favorit i repris av den första.

Jag startar klockan sju, ca 20 minuter före soluppgången. Då är himlen kraftigt rosa- lila. Jag tvingas att stanna typ hela tiden för att fota. En 36-bilders rulle från 1985 hade tagit slut innan jag kommit ut ur byn. Ni som vet ni vet. För himlen skiftar hela tiden och ljuset växlar mellan magiskt, halvblek pastell och gyllene fyrverkeri.

Vägen mot Monaco är finast. Men också lite mindre lättsprungen. Det är många trappsteg som ska avverkas, och den som dimensionerat höjd och bredd på trappstegen har inte haft löparens bästa i fokus. Men ändå. Så värt!

Mot Italien är det lite mer bilväg vid sidan om men att passera gränsen utan legitimation är inga problem. Som tur var. För den ligger hemma på hotellrummet. Stigen längs havet är dessutom inte lika oändlig som åt andra hållet, jag får vända lite tidigare än jag egentligen vill. Men vad fasen, petitesser.

Varje löprunda avslutas i vatten som så här i början av oktober är 23 grader varmt. Och frukost på det. Bättre start har inte gått att önska.

Men vi har inte bara sprungit. Vi har gått i mysiga gränder, varit på utflykt högt uppe i bergen, och gjort en detour till Italien. Vi har ätit och druckit gott och firat att vi nu kliver över mittlinjen och börjar livet del 2.

Fredrik alltså. Jag har ju 24 dagar kvar som ung och vacker…

När regnet piskar på tvären och man undrar varför man egentligen springer. Jag vet svaret.

Det är för att alltid vara i tillräcklig löpform för att studsa upp för trapporna på strandpromenaden mellan Menton och Monaco.  Eller för att inte behöva tacka nej till fantastiska löparäventyr.

Att utforska världen i löparskor är det bästa som finns. Och är du ännu inte övertygad ska jag visa vad jag gjorde i morse:

I sann SVT-anda måste jag tillägga att det finns andra träningsformer. Fast det finns INGEN som får mig lika lycklig.

Alltså, fortsätt spring när det tar emot. När hösten är ruskig och soffan lockar. Att kunna springa hur långt du vill med en lätt känsla i kroppen, den dagen då omgivningarna är magiska, är värt allt. Lovar!