Efter två års hemestrande i Skåne känns Norrland riktigt exotiskt. Och blotta åsynen av en BLÅ vandringsled får det att pirra till i knäna efter 100 mil på en orange Skåneled.
Tvåälvsleden är 28 km och går mellan Vindeln och Granö. Har man spenderbrallorna på kan man unna sig en natt i trädkojor.
Och såklart med Sveriges bästa kaffeupplevelse inom lagom avstånd – Budhas kafferosteri i Lycksele.
Vi hinner inte testa lederna i år men det kan bli ett gjutet semesterupplägg 2022. Coolt ändå!
Ska bara ut på en 14-kilometers uppräckarrunda men blir borta så länge att familjen börjar fundera. Orsaken stavas f-o-t-o-s-t-o-p-p…
Först är det älven som måste dokumenteras, sen det stora ansiktet, jätteklädnypan och den guldiga krumeluren. Umeå är liksom fullt med skojiga saker som kan förgylla vilken löprunda som helst.
Och de knallröda löven. Beviset på att det är höst och att de stelfrusna fingrarna inte är inbillning!
I ett 18-gradigt Skåne tänkte jag inte på att packa ner löparjacka. Det var smart. För nu fick jag en anledning att gå raka vägen och köpa en. Så snygg att jag dog lite. Modevisning kommer…
I övrigt har dagen mest bestått av kaffe. Costas kafferosteri alltså – vilket ställe! Här hänger stans kaffenördar och alla känner alla! Här blir man erbjuden de mest kreativa sorters kaffe, men det är bara Fredrik som vågar gå utanför cappuboxen och testa…
I morgon nördar vi vidare. Budhas kafferosteri i Lycksele. 13 mil i bil för en cappu. Lätt värt. Det ska ju vara Sveriges bästa kaffeupplevelse 2021!
Jackan får vänta till på lördag!
Ett och ett halvt år sedan sist, och blir mottagen såhär:
Från 19 grader i Skåne till blygsamma 6. Vetetusan hur man klär sig för en morgonrunda i den temperaturen?!?
Det är ändå ganska kul att se vad man pysslar med när man går i mål. Och alla andra också för den delen!
Vissa slänger sig på marken i kramp, någon hoppar, hjular eller springer baklänges. De flesta stänger av klockan men ganska många glömmer. Vissa går med raska steg mot medaljen. Cashar in belöningen. Andra minglar mest omkring och i de efterföljandes målgångsfilm. Som värsta Hackspetten på julafton…
Analysen av min målgångsfilm säger att jag har hyfsat pigga ben. Fast jag verkar mer pratsugen än sugen på medalj. Cruisar omkring framför kameran som en yr men glad höna. Tillslut hittar jag medaljen och med det slutar filmen.
I verkligheten fortsätter jag att babbla. Medan familjen står utanför avspärrningen och skakar galler.
Jag som är världens sämsta minglare på fest. Som aldrig kommer på något mer upplyftande att prata om än vädret. Varför älskar jag att mingla i en målfålla?
Nästa år ska jag gå raka spåret. Över mållinjen till medaljen. När jag är utanför kameran ska jag mingla i lugn och ro. Men inte mer än att jag kommer ihåg att få med mig vatten, banan, godis och guldfilt. Det var mer än jag lyckades med i år. Och det är aldrig kul att behöva gå tillbaka när man har ett maraton i benen!
Påminn mig när det närmar sig!
