Aktuellt

Det är tur att det finns fler galenpannor. Som föreslår löpning 47 km en helt random lördag i augusti. Det finns nämligen få trevligare sätt att umgås på!
Idag är det Skåneleden SL3 mellan Åstorp och Röstånga vi ska sätta tänderna i. Och vi har beställt det bästa väder!

Vi möts upp i Åstorp, dit Malmöfolket tagit sig med tåg. Jag som för närvarande befinner mig i Sportstugan har fått tigga till mig skjuts till starteb och en utplanterad bil vid målet i Röstånga. Logistiken kring arrangemanget sköter Fredrik som på köpet får ett långpass cykel och inte gnäller det minsta.

Anyway. Enligt Skåneledens kategorisering av leden ska det börja lätt, för att övergå till medelsvårt och avslutas med utmanande sista 12 kilometrarna mellan Klåveröd och Röstånga. Då efter 35 km när både benen och huvudet är som tröttast. En uppenbar snubbelrisk och den risken kommer jag visst att ta jag fasta på…

För den som aldrig umgåtts en hel dag i löparskor är det kanske svårt att förstå tjusningen men alltså: man hinner prata om allt, hinner bli trötta tillsammans, känna en gemensam längtan efter kaffe, skapa roliga minnen, leta dinosaurier och plåstra om varandras knän. Det blir liksom inte bättre.

Och det mesta går på räls. Efter en första bit genom skogen kommer vi ut på en grusväg över en åker. Det är så där härligt lättsprunget och mina ben gör ALLT för att fortsätta på denna autostrada på landsbygden. Så vi hamnar fel, såklart. Får vända och göra rätt. Vi genar över en scoutgård för att komma tillbaka till banan och passar på att fylla vattenflaskorna. Det kommer bli en varm dag och det är ont om påfyllnadsmöjligheter. Nästa chans är vid 30 kilometer där vi ser framemot fikastopp på Klåveröds vandrarhem.

Dagens enda mentala dipp får jag någonstans kring 20 kilometer. Jag börjar drömma om kaffe. Tillåter mig själv att zooma ut för en stund och tjuvlyssna på samtalen runt omkring mig. Om små tomtar som uppenbarat sig för någon. Om någon annan som roar sig med att lösa Palmemordet en gång om året. Vem behöver sommarprat när man har så här mycket spännande i bekantskapskretsen!?!

På Klåveröds vandrarhem tar vi lunch. Fredrik som studerat min Garmin säger att det inte var lunch utan långlunch. 1,5 timme har vi tydligen suttit och mumsat våfflor och druckit kaffe. Slå det den som kan! Fast…  minst en kvart gick åt att försöka få ner en Calippo-glass i en gammal Salomon soft-flask med för liten öppning. Ett life hack direkt från Instagram, som Johanna valde att testa denna varma dag. Oklart om det var värt mödan…

Efter lunchen är energin åter och humöret på topp. Maskinen lite trögstartad men kommer igång efter ett första sköna medlut. Nu börjar terrängen bråka lite mer och det är stenar och rötter minst överallt. Men jag tror vi alla är ganska bekväma med att ta det lugnt och småpromenera lite. Ingen vill riskera några vurpor.

10 kilometer senare når vi efter en brant uppförsbacke Kopparhatten och belönas med den mest magiska utsikt. Enda till Småland hör jag någon som säger men har inte gjort någon källgranskning på just det. Och här är vi ännu ovetande om att det är nu äventyret börjar. Två vurpor och två möten med dinosaurier på bara 8-9 kilometer.

Jag är först ut. Snubblar till och lyckas inte rädda. Flyger genom luften, landar på sidan och blir rullande ner för backen ett par varv. Solglasögonen flyger och det gör ont precis överallt, men jag är lugn. Det är blåmärksont och skrapsårsont men inte en enda stukad fot. En vinstlott i vurpor helt enkelt.
Vi stannar till och tvättar sår innan vi tar oss ner mot Skäralid för vidare omplåstring.  Det är där vi möter den första dinosaurien. Den är inte folkskygg och det är fullt med barn som klättrar på den. Joakim får vatten på sin kvarn. Det FINNS dinosaurier på Söderåsen.

Efter Skäralid möts vi av världens backe. Jag är förberedd efter alla mina löpturer i området. Varnar de andra för att deras hälsenor inte kommer att räcka till, men i ärlighetens namn är den inte alls lika farlig som jag kom ihåg den!

Sista 6 kilometrarna till Röstånga är föredömligt lättsprungna. Det rullar på fint hela vägen tills skylten 900 meter uppenbarar sig. Då är det Johannas tur att flyga i backen. Hon kör den mer klassiska stillen ”Platt fall” och ramlar raklång på magen. Någon omplåstring får hon dock inte eftersom hennes sjukvårdsmaterial sitter på mitt knä….

Tuffar sista biten in i mål. Klockan är strax efter 18 och vi har varit iväg en hel arbetsdag. Och vi har visst inte varit ensamma (zooma bilden…)…

Så där skönt trött sätter jag mig i bilen och kör hem. När sportradion spelar E-type skruvar jag upp på högsta volym, känner mig energiboostad till max. Fortfarande lyckligt ovetande om hur svårt det ska bli att sova när man har lyckats skaffa sig lårkakor, blåmärken och svidande sår på exakt alla håll på kroppen. Platt fall måste vara en bättre taktik….

Jag hade kunnat göra copy paste på något av de sjuhundrafjorton inläggen jag skrivit om denna fantastiska stäcka. Men varje gång är unik. Så det blir ett nytt inlägg. För att inget av de gamla innehåller risken att bli överkörd av en buss, eller svaret på hur man får en väldigt gammal man att spela huvudrollen i ens badfilm.

Det är Ingmarie som ska få stå ut med mitt sällkap precis som förra gången. Vi ses på Landskrona station och irrar oss genom stan för att slutligen hitta vattnet. Med tanke på de miljoner gångerna jag hittills gjort sträckan kan det tyckas lite märkligt att jag ändå inte hittar ner till Skåneleden. Varannan gång hamnar jag vid Citadellet och varannan någonstans längs den grusade väg som leder bort mot Borstahusen.  Gott så. Det hade ju varit värre om jag hamnade ute på någon åker någonstans…

Vi har beställt Ingmarie-väder, vilket såklart är identiskt med Anna-väder och är själva definitionen av sol och varmt. Den här sträckan är fin i alla väder men solen gör vattnet turkost och magin ännu lite större. Som vanligt på den här turen är upplägget INTERVALLER. Inte i form av springa fort-intervaller utan mer löpning växlat med foto-stopp. Ibland flera stycken inom ett par hundra meter. Utsikten är nämligen sån. Det är omöjligt att inte ta kort.

Själva fotandet är också det vi kommer minnas mest från rundan idag.

Hur vi riggar en kamera och filmar vår löpning över Hilleshögs dalar och sedan liksom måste springa tillbaka och hämta kameran och därmed behöver ta backarna ett varv till.

Eller när vi ska filma oss springanes framför en coolt målad vägg. När trottoaren inte räcker till utan Ingmarie springer över på andra sidan vägen för att filma därifrån. Hur hon sedan springer fram och tillbaka över vägen, mellan bussar och lastbilar för att få den perfekta filmen. Medan jag står på andra sidan och biter på naglarna i nervositet över att hon ska glömma att se sig för och få åka ambulans från platsen.

Bästa filmen är dock den från målgången. Badet på Gröningen. Där en mycket liten man i en högst aktningsvärd ålder liksom stjäl kameratid och dyker ner mellan mig och Ingmarie, ställer sig framför kameran helt ovetandes om att han kommer bli huvudperson i vår badfilm. Och där står han ett bra tag!  Men den filmen får ni av GDPR-tekniska skäl inte se!

Anyway. Alla filmöden till trots blir det en fantastisk löptur som alla andra gånger.  Lunchen och kaffet tar vi på Bruket efteråt, tillsammans med Fredrik och Anders som också hittat dit.  Maten är god men portionen i minsta laget.  Halvvägs hem på tåget har blodsockret redan nått fotknölarna.  Tur att man är gift sedan 24 år så att mannen på sätet bredvid vet när det är läge att vara tyst och titta på OS i mobilen, tills mat finns inom räckhåll!

Ett mellanmål senare är familjefriden säkrad, och jag kan åter se tillbaka på dagen med bara positiva känslor! Titta på galleriet nedan så fattar ni varför…

2020 uppfann vi konceptet soluppgångsvandring. Som en del i vårt projekt att gå hela Skåneleden tog vi pick och pack och drog till Haväng. Ställde klockan mitt i natten och vandrade mot Kivik medan solen steg över horisonten. Det skulle visa sig en sån grym idé att vi har gjort det till vår egen tradition. Med undantag av sommaren 2023 då vi inte hade en enda molnfri morgon på hela semestern!

Vi har varierat sträckorna men alltid hållit till på Skånes östkust. Helt enkelt för att solen går upp på det hållet. Förra gången testade vi Tobisvik-Kivik och i år körde vi en favorit-i-repris på den sträckan. För att den var så smidig logistikmässigt.

Vi slår upp tältet utanför Tobisvik strax innan solnedgång. Det är en perfekt plats, med någon enstaka tältare, men i övrigt alldeles öde. Och med en tältstor gräsplätt mitt bland en massa coola klippor, som gjord för just vårt tält. Vi kokar en kopp te och äter en halvfrusen banankaka. Det blåser helt galet och jag väljer att sitta och smula inne i tältet trots stränga blickar från mannen som inte vill ha kaksmulor i sovsäcken. Anyway. Vi ligger snart nedbäddade, för klockan ringer redan 03:30.

Yrvakna ett par timmar senare packar vi hop tält och grejer, slänger in packningen i bilen och kör till Tobisvik. Där finns en parkering precis vid busshållplatsen där bussen från Kivik ska släppa av oss ett par timmar senare. Men nu är det dags. Let the soluppgångsvandring begin.

Vi startar på sandstranden jag svurit över på Österlen Spring Trail ett par månader tidigare. Jag svär lite nu också ska erkännas, även om det är lättare att gå än att springa i sanden. Dagens första försiktiga solstrålar väger upp sanden i skorna, det kommer bli bra det här.

Det är kallt ute och vinden kyler ner mig ända in i märgen. Jag känner att jag går otrevligt fort, i ett desperat försök att få upp värmen. Men det ska dröja länge innan jag får lätta på klädseln.

05:04 ska solen gå upp och ett par minuter dessförinnan sitter vi bänkade på en sten för att beskåda spektaklet. Det är nästan molnfritt och vi ser klotet sakta bubbla upp framför oss. När det väl blivit synligt går det fort, och plötsligt är hela solen uppe. Ska det bli varmt nu…? Nej, vi får vänta lite till…

I Vik tar vi frukostpaus och äter morgongröten upptryckta mot en svart vägg i lä. Nu fryser jag lite mindre. Kanske för att Fredrik offrat sin tröja….

Sträckan till Kivik ska visa sig bli 21 kilometer. Vi följer inte leden slaviskt (eftersom vi redan bockat den etappen) utan gör små avkrokar för variation. Hade glömt hur mycket asfalt det var. Lite trist men samtidigt skönt att kilometrarna tickar på. Något som inte är fallet på den självvalda alternativa sträckningen nedanför Stenshuvud. Har nog aldrig sett så mycket sten…

I Kivik missar vi bussen pga av en spontan photoshoot mitt på en bilväg. Tur att de går med halvtimmars mellanrum och att det finns jordgubbar på Ica…

Det om det. I morgon väntar nya äventyr!

Inspo till tidigare soluppgångar (dock tyvärr utan bilder) hittar ni här:

Haväng-Simrishamn 2020

Kåseberga-Simrishamn 2020

Juleboda-Åhus 2021

Jag har ett tufft pass på schemat, 32 km varav 4×5 km i marafart. Så får jag frågan om jag vill sällskapsspringa 25 km…

Vacklar. Ska man följa planen eller vara social? Se erbjudandet som en chans att slippa det där jobbiga och njuta runt istället?

Skriver vad jag hade tänkt men låter påskina att jag kan tänka om. Överlåter beslutet åt nån annan liksom. Men alltså, de är lättflörtade och svarar snällt att de hänger på mitt pass. Så ja, det blir maraintervaller ändå. Fast i Lomma! Och med bästa sällskap!

Att väva in 5-kilometersintervaller i ett långpass är värsta tricket om man vill springa långt utan att märka det. Vi betar av en intervall i taget och plötsligt har vi sprungit 27 kilometer. Bara fem kilometer mysjogg kvar!

Jag vet inte vad jag tankat benen med men de är fjäderlätta. Springer nästan 15 sek snabbare per kilometer än på samma pass förra året. Och upplever mig inte i närheten så trött efteråt som jag verkade vara då…

En bra känsla inför de två marathon som väntar i september.

Ur ett socialt perspektiv kanske inte maraintervaller är det bästa, det är inte som att vi orkar prata under intervallerna. Men under uppvärmning, återhämtningskilometrar och nerjogg hinner vi avhandla allt möjligt. Som varför den ekologiska ikaffet smakar blomvatten och hur man får tvål och vatten på en offentlig toalett utan att starta handtorken…

Vi hinner också duscha i en utomhusdusch och prova badkvaliteten vid Lommas nya T-brygga.

Sällskapslöpning och kvalitetspass behöver verkligen inte utesluta varandra! Tack Malin och Andreas för en höjdarlördag!