Aktuellt

12:e året med Springtime i Portugal bjuder på en löparvecka nästan helt utan löpning. Men än har det inte gått någon nöd.

Jag har tränat så galet mycket marklyft att jag kommer att komma hem som Hulken och betala dubbla säten på flyget för min breda ryggtavla!

Jag balanserat på pilatesboll och försökt dra omkull en främmande människa med ett gummiband. Bränt fötterna på en överhettad yogamatta i solen och överdoserat avokado och apelsiner.

Och på den tredje dagen hoppade jag i löpskorna för en kort jogg till intervallpasset arenan….

Löpningen dit känns bra. Hänger med på rörlighetsövningarna innan det har blivit dags för intervallerna som jag får beskåda från sidan. Ganska skönt ändå…

När det är dags för hemjogg har Malin sprungit slut på sina ben. Ganska synd att hennes hemjoggskompis precis upplever löparlycka och springer omkring och leker flygplan hela vägen hem.

Jag kan ha varit världens jobbigaste kompis just då. Men har man någon gång känt sig som ko på grönbete vet man att den känslan inte kan stoppas…

I morgon väntar Bergspasset och den som inte springer har mer tid att palla apelsiner…

Sen några år tillbaka är gravel hetaste heta. Inom cyklingen that is. Efter räser och mtb skulle alla plötsligt cykla grusväg. Men jag hade ju springben och brydde mig föga om den trenden…

Nu är läget annorlunda. Foten vill som bekant inte springa och jag har överlevt vintern på ett svettigt gym. Men alltså, när solen börjar titta fram känns den tillvaron allt mindre lockande. Jag vill cykla.

När vi bodde i Kävlinge var landsvägsmöjligheterna oändliga, men varken Malmö eller Sportstugan erbjuder några större variationsmöjligheter. Så jag blev med gravel…   Kring sportstugan växer nämligen grusvägar på träd och mina möjliga rundor ökas med typ miljoner procent på det här viset. Befogat ändå.  Premiären blir efter Portugal. När solen kommit åter!

Gravel alltså. En trend inom cyklingen som Salomon kände att de behövde haka på. Och myntade begreppet Gravel-löpning.

Grusvägslöpning alltså. Och till det en helt ny kollektion. Förvisso ganska snygg, men måste man ha beige för att man springer på grusväg? Funkar inte min vanliga rosa tröja?  Som låtsas-influenser vet jag ju att det blir mycket snyggare bilder med rosa i skogen. En beige löpare kommer ju att försvinna i grusvägen och inte synas alls….

Fast ändå. Det var ju ganska snyggt. Undrar om  kläderna fungerar på asfalt….

Jag har fått äran att via Löpning & Livet löpcoacha Advokadfirman Lindahls mot Broloppet i sommar. I går var det premiär och vi rev av ett härligt intervallpass längs havet.

Som alltid när det gäller företagslöpning är utmaningen att löpvanan kan variera hur mycket som helst inom gruppen. Men när målet är Broloppet blir allting lite lättare, då förhoppningsvis ingen är helt ny i löparskorna.

Halvvägs in i passet börjar solen gå ner och skapar ett magiskt ljus över den bro vi alla ska ta oss över en dag. Det känns som jag tänkt till,  fast det faktiskt bara var slumpen att vi hamnade just där.

Bron i kvällssol alltså. Så magisk. Och jag vill ta mig över den även om känslan efter passet är tveksamhet. Tillbaka i lägenheten har jag ont igen. Fast det kändes bra både före och under löpningen. Skitfot.

Och problem har tillstött. Jag kan inte längre tejpa foten eftersom jag fått ett konstigt hudutslag som jag behöver ha koll på. Borrelia säger läkaren. Svamp säger sjuksköterskan.

Det är med andra ord inte med de bästa förutsättningarna jag sätter mig på flyget till Portugal på lördag. Jag kommer inte att kunna springa. Men jag ska se till att producera sjuhelsikes mycket content. Jag har nämligen ett nytt superhemligt projekt på gång. Den lämnar jag som en cliffhanger…

Jag känner mig inte så inspirerande. Outar inga fancy långpass i solsken. Inga tuffa intervallupplägg eller fina ställen att springa på. Jag outar faktiskt nästan ingenting alls. Så vem är jag när jag inte springer? Vad kan jag inspirera till? Kanske kan jag vara den där personen som visar att man kan ha kul utan löpning? Att man kan överleva en segdragen skada? Och förhoppningsvis komma tillbaka stark? I så fall är det gott nog. För alla ska väl tyvärr hamna i det där skadeträsket någon gång. Och kanske kan du som just nu befinner dig där hitta motivation? Vi testar.

Att vara skadad är en portion sorg över att inte kunna springa och en minst lika stor portion fomo. Har man som jag nästan hela sitt umgänge i löparskor missar man ju en stor del av sitt sociala liv på kuppen. Därför:

Om du ens kan springa ett pass, välj ett pass med vänner som gärna innefattar fika efteråt. Kan du inte springa alls, möt upp i starten, ta en promenad och slut upp vid fikat. Jag har strukit nästan alla mina löppass men behållt fredagmorgonen med Malmö Gerillalöpare. För en stunds löparsnack och för att få känna mig som vanligt. Löparklädd på café that is.

Att känna mig slö, slapp och likgiltig är inget alternativ. Då blir man ju deppig på fler sätt än bara deppig för att man inte kan springa. Att vara löpskadad är inget hinder för att känna sig stark och uthållig. Gör det som funkar. Gör det som är kul. Och gör det lite genomtänkt för att komma tillbaka så stark du kan!

Så här tänker jag:

Rehab. Det tråkigaste som finns. Jag gör mina fotstyrkeövningar. För lite och för sällan men jag försöker. Var bättre än mig!

Kondition: Det finns massor att sätt att upprätthålla konditionen utan löpning. För mig har spinning funkat bäst under vintermånaderna, men nu ser jag framemot att plocka fram cykeln. På spinningcykeln har jag kunnat köra riktigt hårt och faktiskt förbättrat mitt VO2 max under skadetiden.

Uthållighet: spinning i all ära, men så mycket längre än en timme har jag inte uthärdat. Uthålligheten har tagit en del stryk och jag ser framemot många långa pass på cykeln för att jobba upp den förmågan igen.

Styrka: eftersom jag inte kan motivera mig till egen styrka har jag fokuserat på Body Pump, cirkelträning och corepass i grupp. Känner mig starkare än innan och att jag har en kroppskontroll och stabilitet som kommer att komma mig till nytta i löpningen sen.

Yoga: håller mig rörlig. Men också det som faktiskt gör ondast i foten.  Anpassar och lyssnar in. Ser till att höftböjare, säte och baksida lår inte stelnar till. Det är en panter som hoppar i löparskorna när den dagen kommer!

Som den gymråtta jag blivit funderar jag även på om jag inte skulle investera i nya träningskläder. Att få känna sig snygg på resan tillbaka måste ju ändå öka på oddsen för ett snabbt tillfrisknande.

Nu ser jag framemot en vecka i Portugal nästan helt utan löpning och därefter en sjuhelsikes cykelsäsong.

Cykel alltså. Fick sjuk mersmak i helgen. I 15 grader, sol och vindstilla. Spinningbenen levererade och jag hängde av Fredrik redan i första backen. På cykel får du både långpass, utomhusträning och möjlighet till fikarundor. Som löpning fast utan ont i foten. Och jag ska tydligen få en gravel…

Så nej. Deppa ihop är inget alternativ!  This too shall pass. Och tills dess – gör det bästa av det mesta!