Bakgrunden är en strulande fot sedan i december och en veckovolym på 1-2 pass i veckan och max 8-9 kilometer. Dessutom i form av mysjogg på knallplatt underlag. Med det i bagaget fick jag byta ner mig från 60K till 14K på helgens ÖST. Beredd att gå sista 6….
Österlen bjuder på det mest fantastiska vädret och klädvalet är enkelt. Det svåra är huruvida man behöver dricka på 14 km eller inte. Och om man alltså behöver väst. Den åker på och sen av igen. Efter råd från instafriends som påpekar att loppet heter ÖST och inte VÄST….
Placerar mig hyfsat långt fram i starten. För att undvika köbildningen vid Mount Alunbruket som jag sett på bild från gårdagens lopp. Glömmer lite min fot och min avsaknad av löpning. Det kanske hade varit skönt och till och med lite bra för mig med köbildning.
Tutar iväg alldeles för fort och långt i från den joggfart som var planen. Flåsar som en blåsbälg och varenda muskelfiber undrar vad som händer. Och det enda de drömmer om är köbildning och paus. De får de inte. Det är fritt blås upp för första branta backen och lika fritt nerför i rullgrus. Helt utan fäste. Ber för mitt liv och kommer ner utan att åka på rumpan!
Skogen är full av vitsippor och doften av Ramslök slår emot mig precis som varje år. Det är så himla fint men av min plan att stanna och fota blir inget. Enda gången jag orkar lirka upp telefonen svarar den med ”IPhone är inaktiverad. Prova igen om 7 minuter”. Iphones mest sjuka funktion. Det är ju NU jag vill ta en bild. Om sju minuter finns varken vitsippor eller knallgröna kullar.
Tar halva loppet innan jag kommer i balans med min ansträngning. Hittar en fart som känns överkomlig och som gör att jag kan njuta lite av utsikten och inte bara längta i mål.
Foten samarbetar över förväntan och det är egentligen bara under den ganska långa sträckan på skrå som jag blir lite orolig. Tassar lite lätt för att inte riskera nått. Stoppar upp flödet och får halva Skånes traillöpare som en otålig svans bakom. Men när traktorn går ut på grusvägen är det ingen springer om. Älska grusväg!
Någonstans efter hälften börjar jag känna skavsår på friska foten. Tror jag lyckats lägga iläggssulan snett och glipan klämmer skinnet. En vanlig dag hade det stört mig men idag är det fine. Att känna ont i högerfoten gör att jag inte tänker på vänstran. Och skavsår är ju inget man dör av. Embrace the skavsår och tuta på bara.
Glädjen när jag hör speakerns röst och vet att målet är nära. Den taktiska löpningen för att komma ensam i målgångstrappan. Sen fullt fokus på att hålla ihop knäna och inte se ut som den vanliga ankan i trappan. Några stappliga steg över kullerstenarna, hejaropen, målgången och medaljen!
Första loppet sedan oktober. Längsta distans sen december. Och en sjundeplats av 296 damer. Behöver jag säga att jag får gåshud vid tanken!
Tack Österlen Spring Trail för ett helt magiskt lopp i grymt vårväder! Underbart (och lite plågsamt) att springa och minst lika härligt att hänga kvar efteråt. Mingla med löpare är förstaklassigt söndagsnöje. Speciellt för den som känt sig utanför löparbubblan ett tag!
Vi ses igen nästa år! Jag tänkte 60, men hur ska man någonsin överleva det igen? Time will tell…
