Race report: Skrylle challenge 13K

Jag har en fem veckors loppstreak som började med Odense marathon förra helgen. Idag hade turen kommit till Skrylle Challenge, 13 kilometer. En distans som kändes görbar med en veckogammal mara i benen.

Målet är att mest att ta mig runt och inte stuka några fötter. Dottern som står på samma startlinje efter en sen utekväll siktar mer på att överleva.

Loppet börjar skönt med en evighetslång nerförsbacke, stundtals till och med på asfalt! Tänker att jag får passa på att rulla bort någon kilometer i hög fart innan trailen kommer. Sen är jag liksom körd.

Men skräcktrailen kommer inte. I alla fall inte än på ett tag. Det är oväntat snällt underlag och jag springer på. Benen är lätta men jag har inte mental kraft att bli jättetrött. Långt där framme ser jag en instruktörskollega från mina forna dagar på Gerdahallen. Jag vet att hon är stark och tänker inte mer på det.

Banan är grymt fin. Längs Rögle dammar, och  efter ett par jobbiga backar upp på höjderna med magisk utsikt över fälten.

Fredrik som är utsänd att ta ett actionfoto från banan har valt det enda stället med riktigt trixigt underlag. Här behöver jag bestämma om det är viktigast att inte stuka fötterna eller bli bra på bild. Med tanke på Hven Seaside nästa helg prioriterar jag fothälsan och fotot blir därefter. Blicken i backen!

Vid 13-kilometerskylten borde loppet vara slut men ingen portal finns i sikte. Däremot ryggen på Gerdahallen-Lotta…

Jag vet att jag startade bakom henne så om jag ligger klistrad i hennes rygg över mållinjen kommer jag före i resultatlistan. Jag tänker att det är plats 38 vi slåss om. Hade jag vetat att det var plats 2 hade jag kanske vässat hornen en aning när hon plötsligt sätter fart.

Nu gör jag inte det. Plats 37 eller 38 är ju skitsamma tänker jag lyckligt ovetande…

Det är mentalt jobbiga bonusmeter i uppförsbacke innan målportalen äntligen uppenbarar sig!

Cashar in medaljen och snicksnackar i målområdet i väntan på dottern. Hon, som trots en förkylning i bagaget och en sen utekväll som uppladdning, river av värsta spurten mot mål. Det är liv och död i ögonen när hon kliver över mållinjen och fäller sig dubbelvikt därefter.

Jag borde lära av henne. Med den spurten hade jag kanske levlat ett snäpp på pallen.

Anyway. Jag är sjukt nöjd! Trail är inte min gren och ändå kommer jag trea. Med båda fotlederna i behåll!  Två lopp gjorda. Tre to go.