När man sprungit ute en hel vinter. I vått och torrt, kyla, vind och rusk. När man aldrig vikt ner sig utan bara klätt på sig och gett sig ut. Tuggat i sig ovädret utan att klaga. När det sen äntligen blir vårfeeling är det tydligen dags att trappa ner. Vila sig i form. Behöver jag berätta att det satt hårt inne att INTE gå ut och springa idag?
Försöker ta fokus från det fina vädret. Låsa in mig framför datorn och göra spinningpass. Men solen skiner in genom plasten som döljer vårt fönster så här i fasadrenoveringstider. Tänker att en promenad kan lätta på vårabstensen, men varje löpare som passerar kittlar löparnerven. Det här är självplågeri. Gläds åt alla som har för mycket kläder på sig. Tänker att det säkert är en obehaglig upplevelse och inget att vara avundsjuk på, men det funkar inte. Jag är avundsjuk på alla.
Hittar en fredad zon på en uteservering med en kaffe. Här behöver jag inte vara avundsjuk. Inte förrän de där två lagom svettiga löparna glider in och sätter sig vid bordet bredvid.
Att vila sig i form är det tråkigaste som finns. Kolhydratladda däremot, det ska bli en fröjd!
6 dagar till ÖST. Då ska jag få springa tills jag inte vill springa mer!
Inga kommentarer