Det bästa kalaset

Jag började med springkalas när jag fyllde 40 och fortsatte med tortyrkalas när jag fyllde 45. Plötsligt hade det gått fem år till och idag var det dags igen. 50-årskalas i löparskor. Jag hade missat lite i väderbeställningen…

Konceptet var enkelt: en varv på 6,7 kilometer som skulle springas 4 gånger före lunch och 3,5 gång efter. En mestadels helt fantastisk runda i de finaste höstfärger. Med vissa retliga inslag av för mycket trail, eller för brant backe. Men alltså, lite utmaning får man väl bjuda på när det är 50-årskalas.

Anyway. Klockan 8 går första start. Det är enda varvet då marken är torr och vi också. Sen ska det bara bli blötare och kladdigare. Jag är nervös att jag ska få springa ensam efter lunch, när de andra väljer att dricka kaffe med Fredrik istället. Men det ska visa sig fel. Såklart. Finns ingen löpare som viker ner sig för lite väder.

För den som inte gillar att springa kan springkalas verka som en konstig idé. Och det visar sig att alla på kalaset blivit ifrågasatta av sina kollegor. Kollegor som undrat varför man måste springa när man bara kan fika?  Men de har liksom missat själva grejen…

För vitsen med springkalas är att man umgås en hel dag.  Man hinner prata med ALLA. Man blir trötta tillsammans, blöta tillsammans, fryser ihjäl inför varje start, och får upp värmen i första backen. Man skrattar åt elen som försvann, och baristan som spiller ett hjärta av cappuccino över hela magen.

Första varvet är alltså torrt, men redan på varv två har banan blivit ordentligt kladdig. De sista 6 varven är det bitvis skridskoåkning vi sysslar med. Det finns inte en torr sko i hela skogen.

Underbart är att få torka upp och byta kläder till lunchen. Fredrik och svärmor har svängt ihop en linssoppa och det smakar ljuvligt med varmt i magen. Det tar emot lite att ge sig ut igen, men vetskapen om att det bara är 3,5 varv kvar gör det lite mentalt lättare. Nu är det nedräkning mot ”tårtan”,  som förvandlats till en äppelpaj av logistiska skäl.

När vi kommer i mål efter sista halva varvet visar ingen klocka 50. Vi har olika mycket kvar och våra grannar måste undra varför det kommer 15 löpare springandes fram och tillbaka. Vissa både en och två gånger.

För även om vi alla sprungit lika långt måste ju alla ha 50 km på klockan också. Så självklart för en löpare. För andra, kanske not so much.

Efter ombyte är alla redo för finalen. Fikat. Ljudnivån i sportstugan når nya höjder. Ett helt fantastiskt babbel i rummet.

Och jag är glad ända in i själen. För alla som kom och ville fira med mig. För en fantastisk dag. Inte ens konstant regnande kunde smolka min glädjebägare. Man borde fylla år oftare!