Dagen före lopp…

Jag ska springa Vånga Mountain Xtreme i morgon. 8 kilometer terräng, där både slalombackar och svår terräng kommer att utmana mig. Jag borde vara nervös men jag är chill som en filbunke. Det är allt annat än jag var inför Helsingborg marathon.

Så nära inpå maran kommer jag naturligtvis inte att maxa. Jag ska ta mig runt och njuta av färden. Stanna och fota monstret till slalombacke. Kanske är det därför jag inte är det minsta nervös. Och inte har förberett mig alls. Också är det ju bara 8 kilometer. Jag kommer ju inte hinna törsta ihjäl, svettas till döds eller få skav under sportbh:n. Jag vet faktiskt inte ens när starten går….

Jag har varken ätit pasta eller hinkat litervis med vatten. Spenderat hela dagar i högsommarsol utan tanke på att det är dålig uppladdning. Jag har hört en människa nysa utan att springa och gömma mig. Jag har INTE tagit bort nagellacket från Helsingborg och tänker att jag förmodligen kommer kunna gå i mål ändå. Jag har inte tvingat mig i säng klockan 22 hela veckan, men stått dubbelvikt över ogräset i sportstugan utan en tanke på att ryggskott är dåligt när man ska springa lopp.

Jag är chillast i stan. Och det är jätteskönt. Kan inte vara hälsosamt att stirra som jag gjorde förra veckan...