Jag sprang 19 kilometer i fredags och dryga 20 i söndags. Man kan tro att skillnaden är en kilometer men det är det inte…
Fredag:
Distans 19,2 kilometer
Tid: 1 timme 45 minuter
Underlag: asfalt
Höjdmeter: typ 0….
Fart: 5:29
Påfyllning: varken vatten eller energi
Känsla: Autopilot. Jämn puls. Hyfsat oberörd. Lite stram i vaderna. Och den vanliga känslan i säte/baksida lår.
Söndag:
Distans: 20,2 km
Tid: 2 timmar 31 minuter
Underlag: löv, stenar, rötter, lera, sand, spång
Höjdmeter: 350
Fart: 7:31
Påfyllning: vatten och en energibar
Känsla: Pulskurva goes berg-och dalbana. Utmattad och systemtrött. Inte sliten i någon enskild muskel eller kroppsdel men liksom slut i hela kroppen och knoppen. På ett väldigt skönt sätt.
Det skiljer alltså en kilometer, men också 46 minuter. Och det är INTE för att jag har pillat mig i naveln.
Det är fredagens autopilot och sova bort några kilometer, i jämförelse med söndagens två och en halv timme totalfokus för att inte stå på öronen.
Det skiljer två minuter per kilometer.
Men på köpet får jag en fantastisk naturupplevelse som inte landsvägen till Lund kan skryta med.
Löpning som löpning. Äpplen och päron. Som jag älskar variationen!
4 Kommentarer
ingmarie Nilsson
30 januari, 2023 kl 19:54Ja hur kan man säga löpning är enformigt?
Anna
1 februari, 2023 kl 20:42Nej det är det ju inte. Och även om det är det ibland så är det lika fantastiskt ändå :D
Hannas krypin
31 januari, 2023 kl 08:22Jag har alltid tänkt att Skåne är platt. Hur jag nu har kunnat tänka det förstår jag inte riktigt. Lite som många säger om Östergötland också på grund av all odlingsmark. Men här finns backar med…. Bara att konstatera att Sverige inte är så platt som jag fått för mig…. :-P
Anna
1 februari, 2023 kl 20:42Haha, Malmö är platt. Resten av skåne not so much :D