En höjdare kommer sällan ensam!

Efter gårdagens Höjdarvandring var det dags att ta sig an Höjdarnas höjdarled i löparskor. Med Ingmarie som bästa sällskap tog vi oss runt båda looparna, 21,2 kilometer och 400 höjdmeter. En söndagsutflykt extra allt.

Vi börjar lugnt och fint på östra loopen. Den som jag vandrade igår och som nästan tog död på mig då. Men ärligt, det är lättare att springa än att gå. Vi studsar upp för de backar jag stapplade uppför igår. Den loop som igår kändes som trehundra mil lång är överstökad innan vi ens hinner blinka. Inte rent tidsmässigt för det tog ju en stund, men i känslan. Allt flyter.

Rundan är precis lika fin som igår men dagen tillära kryddad med solljus. Efter energipåfyllning modell stelfrusen bar ger vi oss ut på västra loopen. Den som delvis ingår i min standardrunda, men delvis är helt ny och outforskad.

Vägen förbi slottet och ner mot Finjasjön går på grus och asfaltväg. Här springer jag ofta. Vi snackar bort någon kilometer innan vi når skogsdungen vars stigar leder oss ner mot vattnet. Knallblått dagen till ära.

Springer längs den översvämmade sjön och får hålla oss uppe på grusvägen för att inte blöta ner oss. Även om Ingmarie säkerligen lika gärna hoppat rakt ut i det blå för en simtur!

Slingan avviker sedan från vattnet och tar oss upp via Dalleröds klack till Trädhuset och dess makalösa utsikt. Vid det här laget har jag blivit immun mot uppför och tänker inte så mycket på att det faktiskt går uppför mest hela tiden.

Men what comes up must come down och nu kommer belöningen, nedfärden ner mot Boketorp och parkeringen.

Ingmarie glömmer att starta bilvärmaren men jag glömmer inte att meddela baristan om att vi är på väg.

Vi avslutar med kaffe och linssoppa i sportstugan, Så som hör till i en sportstuga.

En helt fantastisk dag. Nästa gång testar vi Åhus!