Jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag blir omsprungen av dottern. Konstigt vore väl annars. Hennes ben är 30 år fräschare och musklerna 30 år spänstigare. Men alltså… det känns lite jobbigt. På intervaller har jag inte haft en chans på flera år men på längre distanser sitter jag än så länge orubbad på familjetronen. Och nu springer vi samma kalender.
Hon släpar en dag pga tidigare förkylning och springer gårdagens elvakilometerslucka idag. Kommer hem och utbrister stolt att hennes elva gick 9 minuter fortare än den jag sprang igår. Det är ju sanslöst mycket. Det visar sig inte riktigt vara lika tokmycket som det lät eftersom min elva slutade på 11,5 men ändå. Hon har sprungit 36 sekunder snabbare per kilometer.
Och nu kommer det läskiga. Jag går ut för att bocka av dagens 5-kilometerslucka. Tänker att jag minsann ska springa lika fort som hon. Tittar inte en enda gång på klockan förrän jag stannar den och sparar passet.
På sekunden samma kilometer tid som dottern. Jag vet inte om jag ska bli rädd för mig själv nu…
Inga kommentarer