Race report: Köpenhamn marathon 2022. När nöden inte har någon lag…

Det här kommer att bli långt. Lika bra att du tar fram popcornen och hoppar upp i soffan….

Vi åker partytåget till Köpenhamn. Det som samlar vännerna från Kävlinge, Lund och Malmö. Det som luktar förväntan och liniment. Och där samtalsämnena bara handlar om löpning. DET tåget. Det är en underbar stämning därinne. Alla pratar med alla, i motsats till hur tågresor vanligen går till i Sverige. Peppen är total och jag är så redo.

Att åka partytåget är en vinstlott av rang. Folk har tänkt ut när vi ska gå av, vilken metro vi ska byta till och hur vi ska komma till starten. Det är bara att hänga på. Det här är så nära charter man kommer en vanlig söndag i maj.

Med en halvtimme till start får jag lämna Fredrik och bege mig in i tävlingsområdet dit han och alla icke-löpare är portade. Jag inser direkt att jag är lite sen på pucken. Bajamajaköerna är evighetslånga. Lämnar in väskan och provar igen. De har inte precis krympt. Förstår att det är kört och ger mig ut ur området igen. Springer tillbaka till de Bajamajor som vi passerat när vi gick dit. Störtkört. Lika långa köer här. 10 minuter till start ropas det i högtalaren.  Paniken växer. Jag vägrar springa kissnödig men hittar inte en enda buske.

Plötsligt springer jag på Malin och Andreas och förklarar min situation. Som de två löpare de är förstår de paniken. På en grusbelagd yta, med bara ett gallerstaket som avgränsning mot den närliggande lekplatsen slår jag mig ner. Nöden har ju som bekant ingen lag. Malin sätter sig som skydd mittemot och Andreas håller utkik så att ingen ska komma förbi. Vilket team work. Och nu är det inte många minuter till start. Letar rätt på 3:30-ballongerna som jag bestämt mig för att starta med.

Med en minut till start slår det mig att jag nog knutit skorna för hårt, men nu finns ingen tid för justering. Jag har ju fyra dubbelknutar per sko…

Pang. Och vi är iväg.

Det är längesedan jag sprang ett större lopp och jag har nog glömt hur mycket folk som får plats i en startfålla. Första kilometrarna får jag hålla tungan rätt i mun för att inte snubbla på någons fötter. Samtidigt som jag spänner blicken i ballongerna för att de inte ska hamna för långt fram.

Redan där känner jag av tårna. Som en förvarning om att det eventuellt kommer att bli problem. Det ska visa sig hålla ganska länge men det skapar en liten känsla av oro. Varför knöt jag inte om skorna? Varför gjorde jag FYRA dubbelknutar?

Jag har Fredrik och Olof längs banan som hejarklack. Olof har planerat tio hejarstopp och Fredrik, som inte springer, har målet på något färre. Jag ser dem första gången vid 3 km. Sen vetetusan om de inte går och dricker öl…

Inför andra vätskedepån vid 6-7 kilometer springer jag lite före ballongerna för att ha tid att dricka utan att tappa dem. Jag är ju fortfarande världssämst på att dricka i farten och behöver alltid ta några gångsteg. Joggar igång benen lite försiktigt för att ballongerna ska komma ikapp men de kommer inte. Tänker att jag kan ta rygg på någon annan så länge, och sen ser jag dem aldrig igen. Mer än i min fantasi.

Stämningen är på topp. Danskar kan verkligen fixa fest, och när Love Generation spelas precis innan gatan med kaffebaren och Gröt-restaurangen är gåshuden ett faktum. Älskar det här!

Fredrik och Olof har slitit sig från ölen som de bestämt förnekar att de tagit och jag hinner se dem ett par gånger till innan målgång. Blir lika glad varje gång! Även om jag ibland är lite väl djupt i min egen bubbla och inte upptäcker dem trots att de ropar mitt namn i kör!

Någonstans längs vägen, faktiskt ingen aning om när, får jag syn på Andreas i sin blommiga outfit. Vi byter några ord och sedan växeldrar vi hela vägen in i mål. Han tror att det är han som åker snålskjuts på mig men jag är nästan säker på att det var han som var loket. Det visar de flesta bilderna från loppet också…

Vid 24 kilometer tar jag min sista vanliga gel. Vid 32 är det dags att prova mina panikinhandlade Umara med colasmak. De är då jag inser att jag borde ha tränat på hur man öppnar dem…

Det finns liksom ingen ”hals” som man kan dra av. Jag biter och sliter och plötslig sipprar vätksan ut ur ett minimalt hål. Lite hamnar i munnen och mycket mer hamnar på handen. Men det lilla som hamnar i munnen smakar så starkt att alla hostreflexer i kroppen sätts igång. Det är typ som starksprit fast utan sprit. Jag telepaterar över en beställning av mina vanliga gels till nästa gång för det här går ju inte! Öppnar aldrig den sista, jag får gå på sportdryck sista biten. Och det är ett under att inte pappmuggarna fastnar i handen, för den är KLADDIG extra allt!

Hela tiden tänker jag att 3:30-ballongerna ska komma i kapp mig. Och att jag måste vara mentalt förberedd på att hänga på om det skulle ske. Farten har ju gått ner nu. Benen har tappat lite av sin studs. Men Andreas ser pigg ut. Häng på!

Plötsligt är vi på målrakan. Den är lång. Jättelång. Och nu börjar folk spurta. Alltså jag kan inte sånt. Jag har ju bara en fart.

3:30-ballongerna har inte kommit ikapp. Och klockan vid målet visar att jag om jag inte snubblar och bryter två ben kommer att komma in med marginal. Tuffar på och plötsligt är stunden kommen. Då när man ska göra en cool målgest men som vanligt glömmer och ser trött ut.

3.26.09.

Mitt näst bästa marathon ever. Hur det nu gick till.