Race report: Tjörnarparen 50K

Vi har sprungit lopp. Trängts med människor och delat chipsskål med folk. Helt overkligt. Och så här i efterhand lite stelt i benen. Men låt oss börja från början.

Fredriks start  är oviss in i det sista, efter en långdragen covid. Jag föreslår en kort testrunda på fredagen men han vägrar. Han tycker det räcker att han lyckats bära en teve 3 våningar utan att flåsa och friskförklarar sig själv. 7 timmar senare erkänner han att det kan ha varit hans mest korkade beslut. Men nu skulle vi ju ta det från början…

Vi går mot startområdet när jag plötsligt inser att en gigantisk filmkamera riktas åt mitt håll. Sträcker på mig lite extra för mina 15 sekunders berömmelse. I livesändningen där Kilian Jornet är huvudpersonen och jag den frusna statisten med röd näsa ett par steg bakom. Jag blir lite starstrucked men vågar inte be om en selfie. Jag smygfotar honom när han sätter på nummerlappen istället. Det visar sig att alla andra var modigare. ALLA poserar med Kilian på instagram idag.

Starten går klockan 9 och Fredrik får order om att hänga med tills han lyckats ta en actionbild på mig. Allt för bloggen liksom. Sen får han dispens. Vi ska vi dela på oss och förmodligen återses i varje depå. Jag springer fortare på grusväg och han är snabbare på terräng. En vild överslagsräkning säger att det borde jämna ut sig.

Passerar en del lera och vatten men inte hälften så mycket som jag målat upp i min fantasi. Granplanteringen är precis lika crazy som förra gången och här går inte att springa. Det är en hinderbana av rang som dessutom är halkig. Jag sladdar till och tappar fästet ett par gånger men kommer ut helskinnad på andra sidan. Men jag har fått en sten i skon. Den skär som en spik rätt in i hålfoten och jag ägnar 4 kilometer till att fundera om det är värt att stanna för att slippa ha ont de sista fyra milen. För att slippa läskiga köttsår. Tillslut bestämmer jag mig. I kontrollen ska det ske. Jag ska orka ta av mig skon!

Precis enligt plan droppar Fredrik in i första depån bara sekunder efter mig. Precis lagom tills min kork på flaskan lossnat och det sprutar vatten all over the place. Han kunde inte kommit mer lägligt! Stenen i skon ska visa sig vara ungefär 2 kubikmillimeter stor. Så mycket väsen för en sån liten sten.

VI har gemensam fikastund innan vi springer vidare. Jag tar en mugg av sportdrycken som håller ca NOLL grader.  Får brain freeze och ögonen hoppar nästan ur hålorna av kylan som sprider sig i hela huvudet. För ja, det är KALLT idag. Kallt men vackert. Vi kunde inte valt en bättre dag för det här äventyret!

Sträckan mellan första och andra kontrollen är ganska lättsprungen och jag får ett lite längre försprång till Fredrik. Passar på att prata med en massa kändisar jag hittar på banan. Ja inte Kilian-kändisar då, han är long gone. Men vi spekulerar om han ska hinna ikapp oss efter den 3 mil långa detouren som ingår i hans bana? Det hade ju varit lite coolt.

På andra kontrollen finns varm blåbärssoppa. Det är själva höjdpunkten för dagen. Har nog aldrig smakat något så gott. Kombinationen med salta kex är en match made in heaven, som möjligen slår aprikoskräm med grädde och vetebulle med falukorv. Som alltid: de smaklökar som visar sig på ett ultralopp är lite annorlunda en de smaklökar jag vanligen är begåvad med.

Jag är precis klar med fikat när Fredrik når depån. Då har hans ben checkat ut och han tror inte vi kommer ses mer förrän i mål. Jag ger mig av.

Sträckan som väntar är lite mer teknisk och jag svär en aning över min obefintliga trailfärdighet. Jag får koncentrera ihjäl mig och blir helt trött i huvudet. Som asfaltlöpare är jag van att kunna checka ut och gå på autopilot. Nästan sova mig igenom ett par kilometer. Det funkar inte här. Checkar jag ut kommer jag ramla, slå ihjäl mig och stuka minst ett par fötter. Som krydda på moset kommer vi till en kohage som är dränkt i vatten. Det finns inga omvägar att ta, det är bara att plaska sig igenom och känna det iskalla vattnet sippra in. Fast ärligt, det var faktiskt bara skönt!  Någon sätter sig och byter strumpor efteråt men det ska visa sig typiskt ovärt. Vi ska strax ta oss över en spång som ligger under vatten!

Mellan tredje och fjärde kontrollen väntar en backe. Det kommer jag i håg sedan förra gången. Men jag kommer inte exakt ihåg hur brant den var. Jag går upp med händerna på låren och tungan på knät.  En promenad i maxpuls men den skadeglade killen på toppen säger att jag ser pigg ut….

Jag sicksackar med ett par danskar. De är starkare i det tekniska partierna och jag springer om på de snällare underlagen. Jag fattar ingenting av vad de säger och jag lyckas hela tiden glömma bort att de är danskar. Så när jag efter fjärde depån,  full med lakrits i munnen, utbrister ”Det går inte att springa med så här mycket lakrits, tänderna sitter ihop!”  förstår de förmodligen ingenting. Men de svarar något artigt som jag heller inte förstår.

Sista milen slipper vi det värsta bråtet.  Jag kan tuffa på i min egen värld. Tills det plötsligt inte finns några snitslar. Chansar på ett håll av tre möjliga och gissar fel. Från högt uppe på en risig kulle ser jag ett helt gäng smita förbi åt ett annat håll. Bara att klättra sig tillbaka hitta rätt spår igen.

Jag har börjat möta löpare som ska ut på sitt andra varv nu. De som ska springa TIO mil. Jag är inte alls avundsjuk. Det räcker alldeles förträffligt så här.  Passerar startområdet för den sista biten mot Församlingshemmet där målet är. Det är ett par hundra meter men känns som två kilometer. Men ändå. Plötsligt är jag framme. Cashar in medalj och målgångsmössa.

Får ett sms från Fredrik att han har en halvtimme kvar och jag hinner halta iväg och byta om innan hans målgång. För det är stelt i benen nu. Och tomt på energi. Men det ska vi strax råda bot på.

Det blev en långsammare tid än förra gången. Ganska mycket dessutom. 6:03 blev tiden och räckte till en 14:e plats i damklassen. Sex timmar alltså. Det är nästan en hel arbetsdag! Och då sprang jag ändå det kortaste loppet!