Jag skrev tidigare om min förmåga att tankevurpa. Idag hände det igen.
På väg till morgonens spinningklass upplever jag en norrländsk morgon av rang. Det är krispigt, stjärnklart och alldeles vitt på marken. Jag bestämmer mig för att jag ska unna mig en kort löprunda innan lunch. För att vädret är helt omöjligt att motstå. Bara därför. Jag hade egentligen inte tänkt springa idag.
Men innan lunch hopar sig jobbuppgifterna och jag hinner inte ut. Först vid 15-tiden får jag en lucka, och då ösregnar det. Allt är grått, isigt, blött och fult och skånskt. Jag är inte alls sugen på springa men jag hade ju bestämt att jag skulle.
Och det är här själva vurpan kommer in:
Jag skulle egentligen inte springa men ville unna mig en runda för att vädret var fint. När vädret inte längre är fint kunde jag ju strunta i det. Men då har jag sedan länge glömt bort VARFÖR jag skulle springa. Och så springer jag. I regn.
Fast vad fasen. Det var skönt det med.
Inga kommentarer