Ibland är jag inte så smart. Som när jag lovar att ta två timmars spin of hope-spinning dagen efter ett hyfsat långt lopp. Därför har jag ångest typ hela förmiddagen. Benen känns ju inte jättepigga…
Klockan 14 är det dags. Och helt utan självbevarelsedrift väljer jag två upplägg med en massa intervaller. När man hade kunnat ta ett mysigare och lugnare alternativ. Men benen samarbetar. Redan under uppvärmningen på första passet visar wattmätaren konstigt höga siffror. Det är som att Hulken har krupit in i mina ben. Och värre blir det.
För på andra passet är det massor av kändisar. Som är peppiga och smittar med sin energi. Mina ben är av den lättlurade sorten. De taggar till ännu mer. Bara kör. Helt utan respekt för gårdagens 28 kilometer.
Som det brukar med kroppen alltså. Man vet aldrig när den är pigg eller seg. Och det finns verkligen ingen logik. Lite härligt ändå.
Inga kommentarer