SM 100 km i Halmstad

Det är SM på 100 km i Halmstad och jag ser det som en bra anledning att åka dit. Inte för att springa men för att heja. Såklart. Några 100 km finns inte i dessa ben även om jag börjar känna hopp om att få börja smyga mig i upp i längre distanser snart!

Men. Inget Halmstadbesök utan löpning och lunch och kaffe. Det är sen gammalt. Eftersom Fredrik vill springa teknisk trail delar vi på oss. Jag gillar inte tekniskt, jag vill ha flow. Så jag får en karta från Tjottahejti, via en stig längs Nissan in till Galgberget där jag avslutar med en runda på femman. Att Galgberget är ett BERG blev plötsligt väldigt klart. Trapporna och de branta backarna svider ordentligt i låren.

SM-löparna har en mindre kuperad bana. Den är 975 meter lång och består av ett varv runt en friidrottsbana och en slinga runt en kringliggande fotbollsplan (?). För att få ihop 10 mil ska det springa den här loopen 102 gånger. Han som gillar teknisk trail hade förmodligen dött innan första varvet. För mig lockar det ändå en del. Inte en enda rot…

Jag känner ett par stycken i startfältet varav några redan klivit av när jag kommer till platsen. Eller redan och redan, de har ju ändå passerat fem mil!

De flesta ser slitna ut. Det har utlovats regn (igen) men solen gassar och temperaturen ligger kring 27 grader. Det är roligt att studera löpstilar, höra folks kommentarer i varvning, följa löparnas ups & downs. Tråna efter den där kanelbullen som Jörgens fru slänger fram efter 14. Med en sån support hade jag nog kunnat tänka mig att ställa upp!

”Alla som ställer upp är vinnare och alla som går i mål är hjältar” säger speakern när det närmar sig målgång för första man.

Och jag kan bara hålla med! Vilket gäng! Vilka hjältar.

Elov Olsson som ska gå in som segrare har tydligen haft någon dipp innan vi kom, men när vi ser honom susar han fram i fyraminutersfart. Med ett steg så lätt att man kan förledas att tro han är ute på en kortare snabbdistansrunda. Lätt, flytande, och leende. Som jag på min stig längs Nissan…. (i min fantasi that is. Förutom leendet, DET hade jag!). Sina tio mil gör han på 6:58.

Och Frida Södermark alltså. Hon kommer inte först över mållinjen, men hon vinner duo-klassen som inte finns. Hon har nämligen en bebis i magen. Ja den är inte liten heller, utan beräknas födas i nästa vecka.

Smått bakåtlutat springer hon på, inledningsvis i 5:14-fart. Någonstans vid 7,5 mil hör jag henne tacka kroppen för att den är så stark och hon är då helt övertygad om att det kommer gå vägen! Jag tänker på mina egna graviditeter och hur smidig jag kände mig i vecka 39….

Hon kommer in som 7:e tjej efter 10:28! En förlossning kommer ju kännas som en sprint jämfört med den här ultran!

Vinnande tjej blir Sofia Smedman på 7:48. Hur grymt!

Det är långt tills jag är uppe i de där distanserna, men det hade varit kul att prova en dag. Jag lägger det på min bucketlist!