Aktuellt

Jösses

Jag har sprungit i skogen och på fina ställen hela sommaren. Inte en enda gång har jag tagit en runda hemmavid. Förrän igår.

På cykelvägarna i Kävlinge är det ingen som hälsar. Så som folk gör i skogen. Ett leende, en nick eller ett ”hej hej”. Här har folk blicken i backen om man har tur. Lika ofta är det i mobilen. Och då är det helt oförutsägbart om personen ska gå rakt fram, vingla höger eller vänster.

I tätbebyggt område finns också korsningar och höga häckar. Ibland kommer man till ett sånt där gathörn precis i samma sekund som någon annan. Man kanske till och med hoppar till och blir lite rädd när någon plötsligt uppenbarar sig. Ofta brukar det då slinka ut ett fånigt IHHH från min mun. Eller HOPPSAN. Inget argt men ett ljud. Ibland blir det att båda väjer åt samma håll och då brukar jag bara ställa mig helt still och skratta lite.

Men alltså folk. De bli arga i en sån här situation. I alla fall i civilisationen. Aldrig i skogen.

De blänger på en med mordisk blick och uttalar ordet som bara finns i ens ordförråd om man är riktigt sur och dessutom passerat medelåldern med ränta: JÖSSES.

Det hände mig igår. Damen i fråga utstrålar så mycket negativ energi att jag omöjligen kan värja mig. Jag blir sur.

Jag borde inte slösa energi på en energitjuv men gör det ändå. I en hel kilometer.  Sen kommer jag till sans och tycker rätt synd om personen i fråga. Om man kan bli sur på en glad löpare som studsar fram bakom en häck, då kan man fasen bli sur på allt. Jösses vad trist!

 

Inga kommentarer

    Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.