Aktuellt

Terminsstart Runacademy. Och ett stort fånigt smajl.

Ja ni vet. Jag var nervös. Rädd för att hamna i fel grupp, rädd för att höften skulle strejka, rädd för att inte känna någon. Och rädd för att det skulle kännas trångt. Som vanligt helt i onödan…

runacademy

Jag ansluter till en långsammare grupp än den jag är anmäld till. För att inte frestas att köra för hårt. Det känns som min höft går balansgång och jag vill vara snäll. Jag har inte sprungit på två veckor och har ingen aning om hur mina stapplande första steg ska kännas.

Gruppen är redan är samlad när jag kommer. Lite sen för att jag inte hittade mina tunna vantar. Det har ju blivit vår helt spontant. Anyway. Jag måste se helt skräckslagen ut, för jag får det varmaste mottagandet. Ett konstaterande att jag är anmäld som ”jättesnabb” men att jag såklart är välkommen i deras gäng. Vi delas in i mindre grupper och vi är 8 stycken i min, som står med väldigt behörigt avstånd.

Efter uppvärmning och löpskolningsövningar är det dags för intervaller. De som är själva anledningen till att jag går i löpargrupp. För att jag aldrig tar mig för att göra dem på egen hand. Det är en serie på 4 x 70 sekunder och 6 x 40 sekunder som ska göras två gånger. Med 20 sekunders vila mellan intervallerna och en setvila på 3 minuter.

Det jag avskyr med intervaller i grupp är att jag alltid hamnar efter. Jag är seg som ett troll men har liksom ingen explosivitet. När jag inte hänger med tappar jag självförtroende, blir jag tjurig och springer ännu saktare…

När jag nu befinner mig i en grupp som springer milen lite långsammare än jag har jag möjlighet att ta täten i intervallerna. Och det sporrar mig så grymt mycket mer än att jaga. Jag vill liksom bara hinna längre och längre. Ur ett psykologiskt perspektiv är det här ett genidrag för mig.  Fast jag misslyckades lite i tanken på att en långsammare grupp skulle få mig att ta det lugnare…

Jag älskar den här gruppen. Så peppiga människor och en fantastisk löpledare. Så jag stannar här. Fast nästa gång ska jag försöka ta det lite lugnare. För höftens skull…

När passet är slut ska jag springa till bilen. Fast hela kroppen spritter, så jag tar ett ärevarv runt den knallmörka och nästan öde(!) stadsparken. Sånt som jag vanligen tycker är lite läskigt men som idag bara känns helt crazy underbart. Jag känner mig som ett springande stort fånigt smajl. Det här var fasen så nära party man kommer i Coronatid!

 

6 Kommentarer

  • Svara
    Josefine Bonde
    25 mars, 2021 kl 15:34

    Det låter superhärligt! Jag längtar också efter att springa i grupp igen!

    • Svara
      Anna
      28 mars, 2021 kl 17:57

      Det var grymt! längtar redan till på onsdag!

  • Svara
    ingmarie Nilsson
    25 mars, 2021 kl 19:39

    Otroligt! Om jag inte kutat på 2v kan jag inte ens hålla styrfart. jJg hade dessutom varit för feg med att börja med ett hårt pass så kom inte och säg att du inte är modig! GRATTIS!

    • Svara
      Anna
      28 mars, 2021 kl 17:58

      Haha, allt är relativt. Så värst jättesnabbt var det ju inte :D

  • Svara
    Tantaugusta
    27 mars, 2021 kl 05:46

    Kul! Jag har sprungit i grupp i flera år men förra veckan anslöt jag och en av mina träningskompisar från den gruppen till Runacademy i Nacka. Mycket osäkerhet angående vilken grupp vi skulle vara med i men vi landade i en snabbare. Rätt för min kompis, lite mer osäkert för min del men säkert nyttigt för mitt pannben ;)

    • Svara
      Anna
      28 mars, 2021 kl 17:59

      Det fina med intervaller är ju att det inte spelar så stor roll om man är olika snabba. Man rör sig ju på en hyfsat liten plätt. Det är värre med långpass om man hamnat i en supersnabb grupp :O

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.