Terminsstart Runacademy. Och ett stort fånigt smajl.

Ja ni vet. Jag var nervös. Rädd för att hamna i fel grupp, rädd för att höften skulle strejka, rädd för att inte känna någon. Och rädd för att det skulle kännas trångt. Som vanligt helt i onödan…

Jag ansluter till en långsammare grupp än den jag är anmäld till. För att inte frestas att köra för hårt. Det känns som min höft går balansgång och jag vill vara snäll. Jag har inte sprungit på två veckor och har ingen aning om hur mina stapplande första steg ska kännas.

Gruppen är redan är samlad när jag kommer. Lite sen för att jag inte hittade mina tunna vantar. Det har ju blivit vår helt spontant. Anyway. Jag måste se helt skräckslagen ut, för jag får det varmaste mottagandet. Ett konstaterande att jag är anmäld som ”jättesnabb” men att jag såklart är välkommen i deras gäng. Vi delas in i mindre grupper och vi är 8 stycken i min, som står med väldigt behörigt avstånd.

Efter uppvärmning och löpskolningsövningar är det dags för intervaller. De som är själva anledningen till att jag går i löpargrupp. För att jag aldrig tar mig för att göra dem på egen hand. Det är en serie på 4 x 70 sekunder och 6 x 40 sekunder som ska göras två gånger. Med 20 sekunders vila mellan intervallerna och en setvila på 3 minuter.

Det jag avskyr med intervaller i grupp är att jag alltid hamnar efter. Jag är seg som ett troll men har liksom ingen explosivitet. När jag inte hänger med tappar jag självförtroende, blir jag tjurig och springer ännu saktare…

När jag nu befinner mig i en grupp som springer milen lite långsammare än jag har jag möjlighet att ta täten i intervallerna. Och det sporrar mig så grymt mycket mer än att jaga. Jag vill liksom bara hinna längre och längre. Ur ett psykologiskt perspektiv är det här ett genidrag för mig.  Fast jag misslyckades lite i tanken på att en långsammare grupp skulle få mig att ta det lugnare…

Jag älskar den här gruppen. Så peppiga människor och en fantastisk löpledare. Så jag stannar här. Fast nästa gång ska jag försöka ta det lite lugnare. För höftens skull…

När passet är slut ska jag springa till bilen. Fast hela kroppen spritter, så jag tar ett ärevarv runt den knallmörka och nästan öde(!) stadsparken. Sånt som jag vanligen tycker är lite läskigt men som idag bara känns helt crazy underbart. Jag känner mig som ett springande stort fånigt smajl. Det här var fasen så nära party man kommer i Coronatid!