Alltså det är en månad tidigare än förra året men alltså 11 grader och sol – det gick inte att motstå!
Det tar väl en halv förmiddag att leta rätt på grejerna. Och bestämma sig för hur mycket kläder man egentligen behöver. Men det är konststycket att få på skoöverdragen som är värst. Proceduren ger både mjölksyra och maxpuls redan innan jag kommit ut genom dörren.
Jag känner mig alltid osäker på cykeln när jag varit borta från den ett tag. Rädd att jag inte ska få ur fötterna ur clipsen. Att jag ska tappa balansen eller bli påkörd. Det är vingligt ett par kilometer innan jag kommer ut ur Kävlinge. När jag slipper stanna och starta och hålla fokus på tio saker samtidigt.
På småvägarna känns allt som vanligt. Det är lite blåsigare än jag kommer ihåg det. Går lite långsammare. Men frihetskänslan är outstanding även fast jag har några lager kläder på mig. Om två månader kommer rapsen. Sen vallmon och prästkragarna. Sädesslagen som jag lärde mig se skillnad på förra året men säkert inte längre kommer ihåg.
Cykelsäsongen har startat och jag är redan kär!
Cyklar du?
6 Kommentarer
Staffan Dahlgren
26 februari, 2021 kl 12:05Köpte en racer våren 2015 när jag hade en löparskada, men har inte riktigt fastnat, förra året blev det hela 317 mil löpning och hela elva…mil cykel :-D
Tycker inte alls cykling ger mig samma meditativa lugn eller naturupplevelse som löpningen ger. Visst kommer man längre på samma tid men vindbruset i öronen stör och dessutom tycks det konstigt nog alltid vara motvind :-) och benen blir orimligt trötta trots låg puls. Dessutom är jag fortfarande efter sex år alldeles för försiktig, har respekt för trafiken och är lite för rädd för de höga farterna jag trots allt kommer upp i ibland, ibland när klockan visar 40 km/h eller t o m så tänker jag ”ramlar jag nu så dör jag…” och då blir det inte så kul. Trots det är jag glad att jag skaffade cykel, för vissa lugna rundor kan ändå mestadels vara trevliga och det är lite omväxling och ett bra alternativ om jag skulle skada mig igen eller inte kunna eller vilja springa lika mycket som jag gör nu…
Anna
27 februari, 2021 kl 13:40Hittar man de rätta vägarna går det att hitta samma meditativa lugn som löpningen. Åtminstone nästan. Det är småvägarna som vi åtminstone i Skåne är grymt bortskämda med. De som fått en snabbare motsvarighet bredvid, som alla bilar väljer. Medan vi cyklister kan njuta i lugn och ro på de långsammare, snirkligare vägarna. Jag som är världsmästare på löpskador tycker att cyklingen är det närmsta jag kan komma i känsla. Så länge jag får cykla går det ingen nöd. Är jag förpassad till gruppträning och styrka, tappar jag humöret och hoppet helt!
ingmarie Nilsson
26 februari, 2021 kl 21:23Till tuben, till badet och till affären. Räknas det?
Anna
27 februari, 2021 kl 13:41Allt räknas! Men vardagscykling är faktiskt mycket jobbigare. Jag tar mig knappt fram…
Märta Johansson
27 februari, 2021 kl 18:44Rapsfältcykelsäsongen är den bästa cykelsäsongen!
Anna
28 februari, 2021 kl 20:14Ja! Kan knappt bärga mig. Men så jobbigt att behöva stanna och fota hela tiden :D