Ortopedens dom

Fyra månader efter stukningen hade jag äntligen tid hos ortoped igår. Så här:

Han vrider och böjer, trycker och snurrar. Men ingenting framkallar någon smärta. Sen tar han fram ultraljudsapparaten. Jag ser inte vad som visas på skärmen men jag ser hans min och han ser förbryllad ut. Bekymrad. Sen kör han några varv över friska foten för att ha något att jämföra med. Jag ligger stel som en pinne, livrädd för vad han ska komma fram till.

Ledbandet är blurrigt och kräver en detektiv för att hitta. Jämfört med andra fotens ledband som har knivskarpa konturer. Det märks att det varit en ordentlig stukning. Jo tack, just det har inte undgått någon!

 Det blurriga tyder på att det är uttänjt och inte har en förmåga att hålla kroppsdelarna på plats därnere i foten. Det är därför saker knakar och lever om när jag snurrar på foten. När de liksom glider fel. Det är därför jag kan ha ont när jag springer och sen bara behöva snurra lite på foten för att sakerna ska hamna rätt igen.

Mina muskler i fot och underben är tydligen superstarka och kompenserar. Men de får aldrig bli trötta, för då kommer de inte orka göra ledbandets jobb. Därför bör jag inte springa superlångt på ett tag. Och om jag ändå skulle springa långt vad det lider så ska jag tejpa. För jag kunde ju inte låta bli att ställa frågan om långpass. Målet och hägringen. Drömmen och visionen.

I januari borde jag vara hyfsat återställd och det låter hoppfullt. Inte fullt lika kul är att jag måste sitta på knä för att öka rörligheten i fotleden. Och jag AVSKYR att sitta på knä. Jag börjar i morgon…