Aktuellt

Ortopedens dom

Fyra månader efter stukningen hade jag äntligen tid hos ortoped igår. Så här:

Han vrider och böjer, trycker och snurrar. Men ingenting framkallar någon smärta. Sen tar han fram ultraljudsapparaten. Jag ser inte vad som visas på skärmen men jag ser hans min och han ser förbryllad ut. Bekymrad. Sen kör han några varv över friska foten för att ha något att jämföra med. Jag ligger stel som en pinne, livrädd för vad han ska komma fram till.

Ledbandet är blurrigt och kräver en detektiv för att hitta. Jämfört med andra fotens ledband som har knivskarpa konturer. Det märks att det varit en ordentlig stukning. Jo tack, just det har inte undgått någon!

 Det blurriga tyder på att det är uttänjt och inte har en förmåga att hålla kroppsdelarna på plats därnere i foten. Det är därför saker knakar och lever om när jag snurrar på foten. När de liksom glider fel. Det är därför jag kan ha ont när jag springer och sen bara behöva snurra lite på foten för att sakerna ska hamna rätt igen.

Mina muskler i fot och underben är tydligen superstarka och kompenserar. Men de får aldrig bli trötta, för då kommer de inte orka göra ledbandets jobb. Därför bör jag inte springa superlångt på ett tag. Och om jag ändå skulle springa långt vad det lider så ska jag tejpa. För jag kunde ju inte låta bli att ställa frågan om långpass. Målet och hägringen. Drömmen och visionen.

I januari borde jag vara hyfsat återställd och det låter hoppfullt. Inte fullt lika kul är att jag måste sitta på knä för att öka rörligheten i fotleden. Och jag AVSKYR att sitta på knä. Jag börjar i morgon…

 

15+

6 Kommentarer

  • Svara
    Sten-Åke Persson
    11 november, 2020 kl 10:34

    Va då sitta på knä nu måste du förklara

    0
    • Svara
      Anna
      12 november, 2020 kl 08:33

      Alltså sitta på knä med fotryggarna mot marken och rumpan på hälarna. Rörligheten i vänsterfoten tillåter inte det just nu. Kan inte vinkla foten så :(

      0
  • Svara
    ingmarie Nilsson
    11 november, 2020 kl 19:35

    Viktigast är att du kan springa ö h t och att det är på väg åt rätt håll. Ledband blir alltid uttänjgda efter en stukning

    0
    • Svara
      Anna
      12 november, 2020 kl 08:35

      Det är underbart att kunna springa lite igen. Fast jag blir rädd för mig själv när jag försöker dra på lite fart. För jag har ingen kontroll över mina kroppsdelar. Som om all koordination liksom försvunnit. Eller så har jag aldrig haft någon…

      0
  • Svara
    Johanna
    11 november, 2020 kl 22:02

    Det går ju åt rätt håll! Och jag sprang en mil i bokskogen utan fotkänningar! Fikalöpning så snart restriktionerna släpper? 😃 men jag undrar över vad sitta på knä ska göra för rörligheten i fotleden?

    0
    • Svara
      Anna
      12 november, 2020 kl 08:38

      Underbart ju! Då känns det som vi är på fika-banan båda två. Jäkla Corona som ska sätta käppar i fikahjulen när man äntligen börja känna doften av cappuccino och crosse. Men så fort man får så kör vi!
      Och foten alltså. Jag kan inte sträcka i fotleden. Om man sitter på knä med fotryggarna i marken och rumpan på hälarna så går det liksom inte att få ner vänster fotrygg i golvet. Så jag ska jobba på det…

      0

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.