Skotest gone bad

Jag fick ett par trailskor för test. Sprillans nya Icebugs Capra, framtagna i samarbete med självaste Tove Alexandersson. Idag skulle testet ske…

Fredrik har valt en bana med utmaningar som ska sätta skon på prov. Stenar, lera, rötter och spänger. För jämförelsens skull ska jag ta ett varv i mina vanliga skor och ett varv med de nya. Men det ska visa sig att det är löparen och inte skorna som failar…

Första varvet avklaras i den mest magiska grönska. Jag skuttar som en gasell över stenarna, parerar rötter så smidigt att myggen häpnar, och känner mig som Tove. Och då har jag fortfarande inte bytt till Tove-skorna.

Fredrik som filmat min framfart är nog beredd att intyga att min beskrivning ovan är mer fantasi än verklighet, men låt mig för en sekund tro att jag inte är en elefant i skogen… Det är ett minne jag vill behålla nu när det ändå gick som det gick sen.

Jag byter skor och sätter av på varv två. Det känns ovant men inte oskönt i nya skorna. Mer än så hinner jag inte utvärdera saken. Plötsligt har någon lagt en osynlig sten på stigen. Även efter det fall som väntar kan jag inte hitta den!

Men den fäller mig alltså. Plötsligt ligger jag där. I en hög på marken. Efter ett fall som i höjden av förnedring dessutom filmats av en GoPro…

Jag ligger kvar. Skriker ut min smärta. Hyperventilerar.

Fredrik stänger kameran.

Sen slår det slint. Jag tänker att jag måste springa klart varvet. Hur ska jag annars kunna utvärdera?

Jag haltar fram en kilometer, mår illa av smärtan men drivs av någon sjuk envishet som så här i efterhand känns rätt korkad. Dessutom ger det knappast en rättvis bild av skorna…

Tillslut sätter Fredrik ner foten och säger att jag inte får springa mer.

För den vars plan var att skriva att jag ”sprungit 9 km smärtfritt och tutar nu vidare mot milen” uppstår ett antiklimax av rang.

Det blir i stället ”jag sprang 5 km och nu springer jag inte mer på ett tag… ”

Inte hälften så fancy!

Och för er som väntar på recensionen- den kommer sen….