Efter en 13 timmar lång skönhetssömn vaknar jag i chock. Klockan är 10:45 och jag har aldrig någonsin sovit så länge. Dagen är liksom nästan slut innan den börjar och man får raska på om man ska hinna springa medan det är ljust…
Provspringer Enduro20-banan och konstaterar att svensk löpning är helt ok den med. Same same but different.
Det är förvisso vintertights i stället för shorts men jag slipper svettas salt i ögonen och bära med mig vatten.
Jag har skogen för mig själv och många stigar att välja mellan. Jag behöver inte springa fram och tillbaka på samma väg eller dela väg med bilar och mopeder.
Och vattenfall har vi också minsann. Med skillnaden att jag inte blir inte sugen på att bada. Faktiskt inte alls…
Dessutom finns inga lösa hundar som skrämmer mig.
Men bäst av allt. Vår unika allemansrätt. Jag springer i den mest fantastiska natur utan att be om lov eller betala. Jag är inte hänvisad till öppettider och riskerar inte att bli inlåst. Vilket vi faktiskt blev i Costa Rica…
Allemansrätten alltså, har du egentligen tänkt på hur grym den är?
4 Kommentarer
Lisa
4 januari, 2020 kl 23:13Jag tänker ofta på det när jag är utomlands och mest får harva i tråkiga parker-allemansrätten är helt fantastisk!
Anna
5 januari, 2020 kl 17:37Eller hur! Skönt att få springa var man vill och när man vill (ok nästan då). En sån självklarhet att man glömmer bort att det inte alls är självklart egentligen! Heja allemansrätten!
H
5 januari, 2020 kl 08:17Åh, men det där lät ju spännande. Hur blev ni inlåsta? Och hur tog ni er ut?
Anna
5 januari, 2020 kl 17:39Damen i receptionen tog lunch och låste grinden. Vi skrek några försiktiga hallå, men utan resultat. Så fick vi klättra. Det var inget övermäktigt staket, till och med jag kom över :D Du kan se min bedrift på bilden!