Långpass med fartökning

Jag lämnar huset innan klockan 07.  På schemat: långpass med fartökningar. Det är mörkt, blåser småspik och regnar. Kroppen är tyngre än bly…

Jag börjar i motvind. Regnet piskar mig i ansiktet och jag kommer inte framåt. Pannlampans sken gör att varenda regndroppe syns och det blir helt uppenbart att det regnar horisontellt. ”Pepp på livet” är inte känslan i kroppen just nu…

Under hela den 6 km långa uppvärmningen försöker jag hitta på bra ursäkter till att springa hem igen. Jag är jättekreativ och kommer på hur många giltiga anledningar som helst, men tjurskallen på andra axeln låter sig inte luras. Jag dealar till mig att byta runda och springa bland hus istället för ute på åker. För att skydda mig från vinden. Tjurskallen ger ok. Gott så.

Det känns som mitt i natten. Alla sover. Utom galningen som trodde sig kunna springa fartökningar direkt från sängen. Galningen som nu stapplar runt i nedsläckta bostadskvarter och i sitt stilla sinne funderar över hur det här ska gå…

I sex kilometer lider jag. Sen tar jag tag i mitt liv.

Så fort jag får öka farten lite hittar jag löpsteget och livet känns bättre. Jag springer kontrollerat. Fortfarande i farter som lurar mig själv, men ändå, jag sås-joggar inte. Och jag tvingas att vakna. Att springa är mycket skönare än den såsiga aktivitet jag precis sysslat med. Nu snackar vi.

Betar av 3-2-2-2-1-1 km utan att blinka. Lite nerjogg på det så är jobbet gjort.

22 km in på kontot. Varav uppvärmningen är i särklass värst.

Undrar varför jag är så in i bängen trögstartad? Så mycket negativa tankar i onödan. Det blev ju bra till sist…